Med ett gäng gubbar om sex var jag nyligen på golfresa. Fem dagar i England iförda endast kortärmad tröja, vissa av oss till och med i shorts, en upplevelse där vindstyrkan inte krävde ens en extra klubba på väl avvägda slag. Ypperligt sommarväder med andra ord och inget någon normalt förknippar med de brittiska öarna. Turen stod i de nordöstra delarna, åter bland annat till en del av landet där jag huserade under sex år. The Hotchkin, en av två banor på the English National Golf Centre, var bättre än någonsin och att få uppleva Ganton Golf Club, ja, det är en nåd att stilla bedja. Under en sådan resa är det många ämnen som hinner diskas av, i djuplodande diskussioner. Men, det var ett vi hela tiden tycktes återkomma till: Hur är det egentligen ställt med jämställdheten?

Inte sjutton gjorde ni det minsta för att golfen skulle bli något annat än gubbig, säger vän av ordning. Och det stämmer förstås. Vi hade ju kunnat resa 50/50 som bland annat Svenska Golfförbundets projekt för ökad jämställdhet tar sikte på. Det gjorde vi inte. Och med undantag för en av banorna som hade damdag, och därmed 100-0 i den andra riktningen, var det extremt manliga miljöer vi kom till. Vi lägger en hel del samtalstid på detta. Hur kommer det sig att, när det är valfritt, gubbarna dominerar så totalt?

I svensk idrott pratar vi mycket om normer. Vi analyserar vad det är i den mer eller mindre enkönade miljön som gör att vissa tycks trivas och andra välja bort. Och visst ser jag och vi dessa tecken här. Det räcker att gå in i klubbhuset efter rundan för att förstå. I Storbritannien har golfen sedan urminnes tider en uppdelning som fungerar även organisatoriskt. I distrikten (counties, vilka i princip är de som styr golfen på amatörnivå) bildade damerna helt enkelt sin egen organisation för länge sedan, då man tyckte att det var det bästa sättet att själv få bestämma hur man skulle spela sin golf. Och när ”the charter of women in golf” nu ska genomföras är det männens välvilja, och till stor del pengar, som ska ge plats till kvinnorna. Eller kanske en mera korrekt formulering är ”locka” kvinnorna.

Det där med vems pengarna är framstår som intressant. Hade det varit organisation A och organisation B hade det nog förefallit generöst att A skulle satsa av sina pengar för att B ska bli fler. Men när det handlar om kvinnor och män låter det som allt annat. Och när männens organisation konstaterar att trots 50 000 satsade pund har kvinnorna inte kommit i någon större utsträckning, och därmed lägger satsningen på is, ja då är det lätt att förstå att resan är lång.

Så här dags är det en fråga som gnager i mig. Och alla de kvinnor som peggade upp på Ganton den där söndagen har förstås redan visat att jag har fel. Men, jag kan ändå inte låta bli att undra om det finns något i själva idrotten, utövandet av golfspelet (och ett antal andra idrotter) som skulle vara mera tilltalande för män än för kvinnor? I så fall skulle det möjligen kunna förklara vad vi upplever. Och kanske räcker det då inte med att försöka jämställa längder, placering av bänkar och utformning av gångvägar. Det är som om själva intresset av att slå den där bollen från A till B skiljer.

Just då hör jag forskaren för mitt inre öra säga att skillnaderna inom en grupp som begränsas av kön, oftast är större än skillnaderna mellan grupper. Och då förstår jag igen att jag inget begriper. Men synd är det, tycker jag, att inte flera oavsett kön för uppleva det jag och sex kamrater gjorde!