The numbers game

Två miljarder, sjuhundrasjuttionio miljoner, sjuhundratrettiofem tusen, trettionio kronor. Och sextio öre. Google hjälper mig snabbt att översätta det svindlande beloppet 232 miljoner pund till svensk valuta.

2 779 735 039,60 kronor.

Så mycket tillkännagav den brittiska regeringen nyligen att man tänker satsa på att stärka landets olympiska och paralympiska chanser i Paris 2024. Jämfört med perioden som ledde fram till Tokyo-OS är det en ökning med 44%. Storbritannien, som i dessa sammanhang kompletteras med de nordirländska idrottare som väljer Team GB snarare än Irland, är framgångsrikt i både olympiska och paralympiska spel. Så har det inte alltid varit. Då jag 2005-2006 någon gång deltog på UK World Class Coaching Conference som organiserades av UK Sport minns jag hur det nästan låg ett löjets skimmer över målet ”fourth in the medal table” som just hade satts för Peking-OS 2008. Dels för att många tyckte det var märkligt att sikta på fjärde plats, om man nu skulle ta ordentlig sats, dels för att det ansågs nästan utopiskt. Målet nåddes, spelen på hemmaplan i London 2012 blev närmast mytiska, och 2016 blev British Olympic Association först att vid påföljande spel, efter sådana hållna på hemmaplan, vinna flera medaljer än just vid hemmaspelen.

Även hos oss har en viss diskussion förekommit i media om statligt stöd till elitidrott. Sveriges Olympiska Kommittés förre vice ordförande, Per Palmström, skrev om att medaljer i mindre idrotter kostar statligt stöd. Mottagandet från de (män) som engagerade sig var minst sagt svalt och tämligen raljerande. Att medaljer i ädla valörer och välstånd i landet skulle hänga ihop ifrågasätts kan man säga.

Och det är inte så himlans lätt att visa samband mellan idrottsliga framgångar och nästan vad som helst faktiskt. Kanske det kommer någon mer turist till ett land som visat sig framstående, möjligen säljs det en och annan exportvara ytterligare, och inte helt omöjligt är det att någon utsocknes ifrån, gärna med stort kapital, bestämmer sig att flytta hit.

Eller så är det bara så att det, för i alla fall ganska stora delar av befolkningen, är roligare när det går bra, än när det går dåligt. Och ska det gå bra så kommer det att kosta. Det verkar den brittiska regeringen ha accepterat. Och även om det går att tycka allt möjligt om att statliga pengar satsas på att bevisa nationalistisk excellens gör det onekligen situationen allvarligt svårare för oss andra. Det blir helt enkelt till att kavla upp ärmarna!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.