Varför pratas det helt plötsligt så mycket om idrottsforskning? Jag får frågan efter att SVT sport i flera inslag konstaterat att svensk idrottsforskning halkat efter, till exempel i relation till våra nordiska grannländer, och visat på initiativ för att ändra på detta. Även Dagens Nyheter har lyft ämnet, bland annat kring kvinnors träning, lämpligt nog på min svågers födelsedag den 8:e mars. Utan tvekan är forskning om kvinnokroppen och träning eftersatt då idrottsfysiologiska studier på män haft en klar övervikt genom åren. Den internationella kvinnodagen är väl en dag så god som någon att visa på initiativ som ska ändra på detta.

Även jag får chansen att säga några ord i ett par av SVT:s inslag. Och få mediala uppträdanden som jag gjort har jag fått sådan respons på. Många har saker att säga om behovet av forskning, vikten av att forska ”rätt’ och om att nog sjutton borde vi väl kunna slå Norge i denna enkla gren.

Personligen är jag ödmjuk inför frågan. Forskning är komplicerat. Ja, det ligger liksom i ämnets natur. Ni vet, raketforskning och sådär. Vid sidan om raketer har frågor om forskningens frihet och forskningens nytta diskuterats under lång tid och på många håll. En av dem som belyst om det finns en motsättning däremellan är journalisten Hanne Kjöller. Travesterande en viss före detta ordförande i Svenskt Näringsliv frågade hon utmanande:

Vad f-n får vi för pengarna?

Boken recenserades bland annat i Läkartidningen och fick positiva vitsord. Kjöller menar att forskning tveklöst ligger bakom stora framsteg som människan gjort. Samtidigt, säger hon, borde det inte betyda att frågan om huruvida pengar används effektivt inte ska utredas. Är den frihet som forskaren har, att ställa och söka besvara vilka frågor som helst, rimlig? Eller borde den styras för att hitta lösningar på utmaningar vi idag känner till?

Den som förordar den första varianten gör det oftast för att det är så riktigt stora, paradigmskiftande upptäckter görs. Gott så. Nackdelen är förstås att det krävs många blinda hönor för att hitta ett korn. Kostnaderna är stora. Med ett tydligt problem som behöver en lösning går det oftast snabbare att hitta svaret, och pengar kan användas till just rätt ändamål. Vaccin till covid-19 som exempel. En snabbare process har världen inte skådat. Billig lär den den nog ändå inte ha varit.

Och var befinner sig idrotten och dess forskning på skalan? När Centrum för Idrottsforskning fördelar pengar till idrottsforskning, dryga 20 msek per år, är det inte säkert att frågorna om hur världens snabbaste skidor bör konstrueras eller hur en fotbollsspelares totala löpsträcka under en match bäst kan mätas kommer i fråga. I stället är det forskningens kvalitet som står i första rummet. Det är rimligt utifrån antagandet att forskning som inte går att lita på är helt värdelös. Ett studie måste gå att upprepa med samma resultat för att den ska vara värd att bygga kunskap på.

Just här blir Hanne Kjöllers bok riktigt intressant. Hon har nämligen pratat med forskaren som forskar om forskning, och som konstaterat att 50-90 procent av de högprofilerade studier han undersökt visar resultat som inte går att upprepa.

Det fina med frågor om hur vi kan producera världens snabbaste skidor, utveckla den smartaste träningsmetoden för en fotbollsspelare som ska prestera under 90 minuter på en fotbollsplan, eller förstå hur en skidskytt ska bete sig för att sänka pulsen på vallen är att inte bara själva forskningsfrågan får ett resultat. Mera centralt är att skidorna verkligen går snabbare och att vi därmed slår Norge. Det, kan vi väl vara överens om, är mer än valuta för pengarna!