Kategorier
Coaching och ledarskap Digital innovation Elitidrottsutveckling Kommunikation

Lekmannen är inte död – ej heller är hen professionell!

Då RF för några år sedan gjorde en omfattande omvärlds- och trendanalys med hjälp av företaget United Minds var en av slutsatserna att lekmannen är död. Innebörden av detta var att ingen av oss längre är att betrakta som särskilt okunnig, åtminstone inte inom områden som berör oss. Varenda läkare vet numera att en patient som söker vård för någon slags bekymmer helt säkert vet minst lika mycket, om inte mer, om just sin diagnos än vad doktorn gör. Förmodligen drabbar detta också rörmokare, elektriker, lärare och andra yrkesgrupper som har just kunskap som sin profession. Möjligen går tandläkaren fri då jag ännu inte stött på någon som gett sig på att laga sina tänder på egen hand.

Jag tänker på detta då jag i mitt huvud summerar den digitala elitidrottskonferens som vi just avslutat på Bosön. Ja, i alla fall fanns vår studio och några av föreläsarna på Bosön. Åhörarna fanns på andra sidan en skärm, oklart var. Detta är inte på något vis ovanligt i dagens situation. Många är de som pratat om hur digitaliseringen tagit årsvisa kliv inom loppet av månader, sedan covid-19 gav konfererandet helt andra villkor. Vi klarar saker på egen hand som vi bara kunde drömma om i början av året. Knappt någon av oss vill erkänna oss som lekman inom det digitala längre. Vi har ju googlat och lärt oss.

I en uppbyggd studio på Bosön, framför ett mixerbord, otaliga skärmar och flera kameror fattar jag dock vad skillnaden blir då den professionella kliver in. I min egen idrott, golf, har ordet professionell ofta använts som sättet att beskriva skillnaden mellan den som tjänar (läs: har rätt att tjäna) pengar och den som inte gör det. I sämsta fall blir det ett sätt att skydda den som är professionell (tränare) men som egentligen inte gör ett bättre jobb än den som läst på ordentligt och egentligen kallas lekman. Nej, då är tävlingssidan i de flesta idrotter en bättre förebild. Här är det den som presterar bra nog som får betalt. I golf är det som bekant inte hur utan hur många (slag) som avgör vem som tjänar mest. Att det sedan fortfarande finns knöliga amatörregler är en helt annan sak.

Överlevnaden hos den professionella ligger förstås inte i att upprätta skyddsräcken och gränser utan att fortsätta sin utveckling till att även framöver vara överlägset bättre än oss lekmän som trots benämningen faktiskt kan klara oss ganska hyfsat. Precis just det såg jag hos Andreas som producerade åt oss på Bosön och det ser jag hos den läkare som förstår att pedagogiskt svara på den påläste patientens frågor. Visst finns där mekanismer som måste till för att skydda människors väl och ve men jag undrar om de inte är färre än vi tror? I alla fall så länge både lekmannen och den professionella tar sin roll på allvar och förstår att kunskaps- och kompetensutveckling är det enda som kan ge framtida trygghet.

Så med det – länge leve lekmannen OCH den professionelle!

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling Kommunikation

Juniorsport, Noice och popkungen Ola

Det händer inte varje vecka men i helgen har jag lyssnat på Sveriges Radios Juniorsporten. Jag får väl erkänna att det nog främst berodde på det berömda egenintresset. Ni vet det som enligt Karl Marx aldrig ljuger. Linn Nänzen från Radiosporten intervjuade mig tidigare i veckan med anledning av Riksidrottsförbundets kampanj #minandraidrott. Linn är påläst och ställer väldigt relevanta frågor. När barnen i Juniorsporten kompletterar blir det till ett riktigt bra samtal i det komplexa som gömmer sig i att vara ung och att växa upp.

Min andra idrott kan sägas handla om att inte lägga alla ägg i samma korg. Med större mångfald blir valmöjligheterna flera och risken att stå och falla med ett intresse, som med tiden kan falna, minskar. Jag tänker på detta under söndagskvällen då jag ser den både enastående och mycket sorgliga dokumentären om Noice. Gruppen utgjorde en stor del av min uppväxt och än idag kan jag texten till En kväll i tunnelbanan utantill. Under tidigt 80-tal var det Noice som ägde den svenska musikscenen. I programmet får vi följa grabbarna under de tidiga åren i replokalen i Gustavsberg. De lever för musiken och lägger all sin vakna tid på att öva, skriva låtar och utveckla både sig själva och musiken.

Berättelserna från de bandmedlemmar som fortfarande finns kvar låter ungefär som de som kommer från många av våra bästa idrottare. Det är bara musiken som behöver bytas mot idrotten. I historien finns den där totala hängivenheten som skapar genier. Parallellt löper dock det potentiella mörker som drabbat alltför många under eller efter karriären. Och som kanske kan förklaras av en alltför enkelspårig livsföring.

En andra idrott är inte svaret på psykisk ohälsa. Ej heller är det någon säker väg till en plats på världens prispallar. För många kan den till och med vara en utopi då blotta kostnaden för att vara aktiv i mer än, eller ens en idrott är oöverstiglig. Det som däremot är helt nödvändigt är att både världsstjärnan och den livslångt aktiva behöver hitta sin riktiga kärlek i idrotten. Ja, faktiskt precis som huvudpersonen i den dokumentär som automatiskt följer i SVT Play hos mig. Den om Ola, den svenske popkungen. Fortfarande vid 75 års ålder ytterst aktiv i svenskt och internationellt musikliv. Där finns mycket att lära!

Kategorier
Elitidrottsutveckling En modern förening Kommunikation

På jakt efter det som är äkta

Foto av ROMAN ODINTSOV pu00e5 Pexels.com

Bara att erkänna. Jag är en av de som är oerhört svag för Martin Wicklins röst i Söndagsintervjun i P1. Eller egentligen är det väl vad Martin får sina gäster att berätta som gör mig till en enträgen lyssnare. Wicklin har den där förmågan att vara precis lagom tyst, vid rätt tillfälle, för att få den intervjuade att kanske säga aningens lite mer än vad som var tanken från början. Visst, han har en och annan ”car crash”, för att citera Michael Parkinson efter att han hamnat helt fel i en intervju med Meg Ryan, (Söndagsintervjun med Thåström var plågsam att höra) men i huvudsak är det programledarens skicklighet som gör samtalet levande.

På det sistone har Martin Wicklin bland annat träffat (även om det kanske varit med väl avvägt fysiskt avstånd) Björn Natthiko Lindeblad och Johan Croneman. Den förstnämnda fick väldigt stort genomslag i somras då hans sommarprat var källa till både gråt och glädje. På min träningsrunda bjuder det nedladdade poddavsnittet där Björn möter Wicklin på liknande känslor. Den senare, Croneman, är Sveriges mest läste med sina TV-krönikor i Dagens Nyheter. Även hans livshistoria är full av lärdomar av såväl sorgligt som mera glatt slag och där jag susar fram genom Nackareservatet är det en intressant lyssning. Här kunde berättelsen ha stannat. Jag har lyssnat, lärt och inspirerats.

Mitt problem uppstår då jag strax därefter stöter på både Natthiko Lindeblad och Croneman i intervjuer på Nyhetsmorgon på TV4. För min del byts känslan av att jag nyss hört en unik historia, som berättades (nästan) bara för mig, till att jag egentligen bara upplevt ett steg i en utstuderad och genomtänkt marknadsföringsstrategi. När jag hör Johan Croneman svara på exakt samma fråga, med precis samma ord som han använt hos Wicklin i TV, då falnar mitt intresse radikalt. Jag tänker på detta samtidigt som jag läser om 2020 års kanske viktigaste megatrend – Authenticity, eller äkthet.

När det gäller säljande tycks frågan om äkthet handla om att företaget på riktigt bryr sig om andra saker än att sälja just sin specifika pryl. Eller att prylen som sådan kan bidra till något människor verkligen bryr sig om. Förmodligen var det just det som fick Coca Cola att 2013 vilja visa hur mycket man engagerar sig i relationen mellan Indien och Pakistan. En av de bättre reklamsnuttarna som gjorts blev resultatet, förmodligen samtidigt som det såldes mera läskeblask.

När jag nu ska göra mitt vanliga kliv över till idrotten är förstås frågan hur jag ska få till detta. Jag tror att äkthet och individualism hänger nära ihop. Min besvikelse bestod nog inte egentligen av att Croneman och Lindeblad dök upp i TV4. Jag förstår att det är en del i att sälja böcker. Snarare handlade det om att min upplevelse av vad som var äkta, individuellt och riktat till mig slogs sönder då den förbyttes i en känsla av försäljning och kommers. Med andra ord gäller det för idrotten, likväl för den som vill sälja historier, att lyckas med konststycket att ge mig det jag är ute efter, och samtidigt lika individinriktat klara att få så många som möjligt ytterligare att ha samma upplevelse. Ingen har sagt att det är lätt, varken att sälja böcker eller bedriva idrott, år 2020!

Kategorier
En modern förening En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället

En ny tid

En av de fina höstdagarna som passerat tog jag mig en (av ganska många faktiskt) cykeltur. Just den här gången tog tvåhjulingen mig till bilverkstaden i Saltsjö Boo och jag kom därför en väg jag inte passerat på ett bra tag. Vid den gamla landsvägen ut mot Saltsjö Duvnäs har alltid legat en ganska anspråkslös, tråkig och oanvänd grusplan för fotboll. Men se, denna eftermiddag är allt förändrat. Istället för knäskrapande grus och outnyttjade ytor ligger nu sand. En masse. Och nät är spända på tvärsan över den gamla fotbollsplanen. Det har helt enkelt skapats tre beach volley planer. De är fullbelagda, alla tre.

På sätt och vis är dessa planer ett ypperligt exempel på vilken väg idrotten tagit, såväl före som under Corona. Eller, mera korrekt, hur människors idrottande förändrats. Fotbollen är onekligen Sveriges mest populära idrott men om den just i detta fall får symbolisera en tämligen traditionell, inordnad och organiserad verksamhet så har den som tagit dess plats mycket av vad Ungdomsbarometerm menar att dagens unga (och just i detta är vi många som rent beteendemässigt faller under den beskrivningen) söker i idrotten. Verksamheten ska utgå från mig, och vad jag tycker är roligt. Den ska låta mig välja när jag vill träna och hur jag vill träna. Och med vem förstås. Idrotten ska vara urban och därmed gå att genomföra på liten, lättillgänglig yta, uppfattas modern och den ska helst vara individuell, eller i alla fall helt möta mina behov. Dessutom får den gärna ha tydliga inslag av ”gamification”, det vill säga den får gärna innehålla tävling men på andra sätt än traditionella. Det vi också lärt oss under det senaste halvåret är att den gärna (ja, helst kanske snarare) också får utövas utomhus och till liten eller ingen kostnad. Beach volley planerna i Hästhagen kan leverera allt detta.

Så vad bjuder framtiden? Ja, en dag är det möjligt att det virus som har hållit världen i schack är ett minne blott. I alla fall har vi lärt oss leva med det och, med hjälp av vaccin, hantera det. Mitt tips dock är att de idrottsvanor vi nu ser inte kommer att återvända till hur det en gång var. Nej, det är en ny tid och den idrott som vill vara relevant framledes gör nog bäst i att hitta sina sätt att möta den efterfrågan som människor i alla åldrar uppvisar. Det påstods att digitaliseringsnivån i samhället snabbt nådde den nivå som utan Corona hade inträffat 2030. Något säger mig att vi ser något liknande med människors idrottande!