I den stora morgontidningen på den första palindromdagen sedan medeltiden skriver den alltid så briljante Niklas Orrenius om vad som möjligtvis skulle kunna kallas Zlatans uppgång och fall i Malmö. Artikeln är förstås föranledd av att den staty som stolt placerades utanför Malmö Stadion, då det blev känt att Zlatan som delägare i Hammarby numera siktar på att göra Bajen till Nordens främsta lag, fått utstå vandalisering och slutlig mer eller mindre offentlig avrättning (även om det snarare var avsågning). Utan att på något sätt försvara den behandling statyn fått ger sig Orrenius in på att söka förklaringen till varför de som nyss dyrkade Zlatan som den störste av dem alla plötsligt inte tål se det bronsbelagda monumentet på den 8 ton tunga sockeln. För gissningsvis kunde inte varken statyns upphovsmakare eller Zlatan själv förutse något liknande. Eller hade den store fotbollsspelaren ändå valt att gå sin egen väg och ”byta lojalitet” även om han hade kunnat gissa sig till en upprördhet likt den som nu råder i landets tredje stad?

När det gäller Zlatan är det förmodligen omöjligt att gissa sig till bevekelsegrunder men jag kan inte låta bli att dra paralleller till då jag skriftväxlar med en kamrat i samband med att brexit formellt sker. Han skriver att det till stor del är ”EU:s fel”. Man har helt misslyckats med att ta signaler på tillräckligt allvar och dess lyhördhet inför missnöjet inte bara på de brittiska öarna tycks lika med noll och ingen. I vårt eget land ser vi detsamma då bitterheten är utbredd och föraktet inför de som har makten och inget begriper är totalt. I USA ser vi en president ta sig genom riksrätt med ett stärkt väljarstöd som konsekvens. Kanske främst därför att han lyckats göra tvärtom – förstå de människor som vill rösta på honom.

Donald Trumps framfart gör onekligen att tanken kring vad framtiden kommer att innehålla svindlar. Blir det folkopinion snarare än vad som är rätt och fel som ska avgöra? Om tillräckligt många på läktaren anser det vara straff, ska domaren då blåsa i pipan? Visst hopp går det ändå att få av att det finns människor som Mitt Romney. Religiös tro eller ej, att stå upp för det som är rätt och det sanningen förtjänar, det är en ganska hygglig egenskap att ha i ryggen. Synd att dess popularitet tycks vara på nedgående.