Häromdagen var jag en av många besökare på Tekniska museet. Två nioåringar samt jag och en till pappa. Barnen är vana i miljön och hittar snabbt upp till våningen där den sentida gaminghistorien visas upp, både i form av ”se men inte röra” montrar och ”varsågod att testa hur spelen fungerade på 90-talet” exempel. I de förra hittar vi gubbar flera minnen som får den nostalgiska delen av hjärnan att hoppa jämfota. Nioåringarna är förstås dock mera intresserade av de nyare alternativen. Och ju mera virtual reality (VR) desto bättre.

En favorit blir snabbt det VR rum och skärm där handkontroller bildar svärd och de snabbt framrusande figurerna på skärmen, med pilar som anger ”huggriktning”, är själva målen. Snabbare och svårare ju längre spelet håller på och när även jag provat inser jag att detta är ett riktigt bra gympass.

-”Det här är framtidens fäktning”, säger min kompis. Jag undrar om han har rätt?

På ett nyligt möte med förbundens generalsekreterare lyfte jag en liknande frågeställning. Tänk om den största anledningen till att barn slutar med-, eller inte ens börjar med, idrott är att det inte är tillräckligt kul? (Ja, även om väldigt, väldigt många idrottar i föreningsverksamhet finns de som aldrig kommer dit och alltför många slutar innan de hinner bli tonåringar.) Alltså själva idrotten är inte tillräckligt spännande, och detta utan att tänka på allt runt omkring (så som tiden det tar, besväret med att ta sig till träningen, kompisar som gör annat, skolan som tar tid etc). I vilken utsträckning skulle vi i så fall vara beredda att förändra själva kärnan av idrotten? Hur den utförs, var den utförs och med vilken utrustning. Är till exempel fäktning med lasersvärd framför en skärm fortfarande fäktning? Eller är det en ny, helt annorlunda sport? När slutar till exempel tennis att vara tennis och blir något annat? Går gränsen före eller efter padeltennis?

Inte helt enkla frågor att svara på. Men helt säkert viktiga för idrottens organisationer. Risken är nämligen annars att människor själva hittar nya aktiviteter och vips, så finns de inte längre hos det vi en gång kom ihåg som idrott.