”Av Sveriges 185 världscupssegrar genom tiderna har 131 kommit från Tärnabyåkare, med IK Fjällvinden som moderklubb.”

Det är den andra meningen i Wikipedias presentation av Tärnaby. Och nog är vi ganska många med en relation till Slalomvägen, trots att vi aldrig varit där. Vi som minns en tid då tv:n rullades in i klassrummet, eller alla kanske samlades i biblioteket, alternativt i fikarummet för att se Ingemar utklassa allt motstånd i Madonna di Campiglio. För nog var det väl oftast där han åkte? Möjligen också i Wengen. Jag kan fortfarande höra Sven Plex Petterssons stämma kommentera medan Stenmark susade nedför branten. Någon gång emellanåt bröt också Stig Strand igenom för att utmana om pallplaceringar och när Anja Persson och Jens Byggmark trädde fram var det en naturlig fortsättning på ett gott stycke svensk idrottshistoria. Idag är Tärnaby en ort med 400 invånare och flera av de problem som de flesta små orter i olika delar av landet tampas med.

En av dem som hoppas ändra på detta träffade jag idag. Helena Nilsson har rest runt världen tack vare skidåkningen och sin fostran i Fjällvinden och har nu ambitionen att föra något av den så kallade kulturen vidare. Eller kanske väcka den på nytt. Det hon berättar för mig är inget annat än enastående. Jag jämför hennes historia med vad jag nyss uppfattat i Lena Anderssons bok Sveas son och förstår att här finns det ett samband. Ingen av berättelserna handlar om idrott. Det är mycket djupare än så. I centrum står en övertygelse om vad det innebär att vara människa och vilka åtaganden som följer med det. Och kanske kan Helena Nilsson bidra till att en sådan central del av det svenska samhällsbygget inte går förlorad. Det tror jag i alla fall idrotten skulle ha glädje av!