Häromdagen publicerade Dagens Nyheter en stor artikel på temat matbutikernas framtid, med fokus på ”Varför handlar nästan ingen på Coop längre?”. Här kunde läsaren följa med på en historiebeskrivning från årsmöten i den lokala kooperationsföreningen via stormarknaden i Vårby och Domusvaruhus i centrala lägen, till dagens svåra ekonomiska situation. Enligt DN:s chefredaktör Peter Wolodarski på Twitter för två dagar sedan hade artikeln då visats nästan 600 000 gånger. Stort intresse verkar det därmed som. Ändå skriver Lydia Wålsten på ledarplats i Svenska Dagbladet idag att ”ingen saknar Domussamhället”. Hon menar att ägarformen kooperativ har styrproblem och därför inte är något bra alternativ i dagens läge. Nog är det intressant att fundera över vad problemet är? Hos mig fastnar formuleringen från KF:s styrelse 1905:

”Låtom oss tydligt och klart se att den rörelse vi arbeta uti icke är någon vanlig krämarrörelse, utan ett ekonomiskt system vars främsta mål måste vara en lyckligare mänsklighet”.

Visst är de raderna svåra att inte tycka om? Det är den typen av vision som managementkonsulter på uppdrag i företag skickar saftiga fakturor för. Många är de som vill finna syftet som är större än själva affären – vad är vi här för att åstadkomma? Ta till exempel Disney’s nöjesparker:

”We create happiness by providing the best in entertainment for people of all ages everywhere.”

Möjligen är det här någonstans som det för oss vanliga människor börjar bli svårt att hålla isär begreppen. Vad är det egentligen som skiljer det affärsdrivande företaget från folkrörelsen när det kommer till kunden eller medlemmen? Enligt DN-artikeln var det möjligheten att handla billigare någon annanstans som fick kooperativet att börja rämna. Lojaliteten till det gemensamma räckte helt enkelt inte till.

Säkerligen sammanföll detta också med förändringar i svenskarnas folkrörelseengagemang (vilket egentligen är andemeningen i Lydia Wålstens resonemang – människorna vill helt enkelt något annat) som enligt SOM-institutets mätningar gjort att medlemstalen totalt sjunkit och att det ideella engagemanget samtidigt tagit andra former. Titta bara på den folkrörelse Greta Thunberg idag dragit igång.

När jag läser artikeln om Coop är det omöjligt att inte dra paralleller till idrottsrörelsen. En förälder berättade för mig att hans son går på fyra idrottsaktiviteter. När han tänkt en stund till konstaterade han samtidigt att ingen av dessa är organiserade under Riksidrottsförbundet utan agerar i helt privat regi. Om han märker någon skillnad är oklart. Det ska också sägas att detta sker i Stockholm varför utbudet på andra håll kan se helt annorlunda ut.

Föräldrar av idag tänker på samma sätt som konsumenten i matvarubutiken. Visst finns där lojalitet till klubb och förening men kritiskt är hur långt den sträcker sig i relation till vad föräldern uppfattar att den totala kostnaden för barns aktiviteter blir. Totalen ska nog då räknas i både pengar och ideellt engagemang (i allt från styrelsearbete till ledarskap och kiosktjänst). Det är då en välkänd sommarpratare kliver in i bilden:

-”Vad f-n får jag för pengarna?”

För idrottsutvecklingens skull, och för folkhälsans med tanke på hur mycket för lite vi alla rör oss, vore det nog bra om vi koncentrerade oss mera på kvalitén. En tidigare väldigt framgångsrik svensk förbundskapten säger ofta att aktivitetsidrott skapar inga världsstjärnor. Med det menar han att den som ”går på idrott” en eller flera gånger i veckan inte kommer att lägga den tid som den idrottsliga utvecklingen kräver. Och det oavsett i vilken regi idrotten sker. När jag ser Henrik Stensons son, på Facebook, slå bunkerslag ur sandlådan vid sommarhuset tänker jag att viktigast av allt är den idrottsaktivitet som lyckas skapa den typen av glädje och engagemang i idrottandet. Hur hittar vi den i framtiden?