Kategorier
En modern förening Idrottens roll i samhället Tider som flytt

Vad får jag för pengarna?

Häromdagen publicerade Dagens Nyheter en stor artikel på temat matbutikernas framtid, med fokus på ”Varför handlar nästan ingen på Coop längre?”. Här kunde läsaren följa med på en historiebeskrivning från årsmöten i den lokala kooperationsföreningen via stormarknaden i Vårby och Domusvaruhus i centrala lägen, till dagens svåra ekonomiska situation. Enligt DN:s chefredaktör Peter Wolodarski på Twitter för två dagar sedan hade artikeln då visats nästan 600 000 gånger. Stort intresse verkar det därmed som. Ändå skriver Lydia Wålsten på ledarplats i Svenska Dagbladet idag att ”ingen saknar Domussamhället”. Hon menar att ägarformen kooperativ har styrproblem och därför inte är något bra alternativ i dagens läge. Nog är det intressant att fundera över vad problemet är? Hos mig fastnar formuleringen från KF:s styrelse 1905:

”Låtom oss tydligt och klart se att den rörelse vi arbeta uti icke är någon vanlig krämarrörelse, utan ett ekonomiskt system vars främsta mål måste vara en lyckligare mänsklighet”.

Visst är de raderna svåra att inte tycka om? Det är den typen av vision som managementkonsulter på uppdrag i företag skickar saftiga fakturor för. Många är de som vill finna syftet som är större än själva affären – vad är vi här för att åstadkomma? Ta till exempel Disney’s nöjesparker:

”We create happiness by providing the best in entertainment for people of all ages everywhere.”

Möjligen är det här någonstans som det för oss vanliga människor börjar bli svårt att hålla isär begreppen. Vad är det egentligen som skiljer det affärsdrivande företaget från folkrörelsen när det kommer till kunden eller medlemmen? Enligt DN-artikeln var det möjligheten att handla billigare någon annanstans som fick kooperativet att börja rämna. Lojaliteten till det gemensamma räckte helt enkelt inte till.

Säkerligen sammanföll detta också med förändringar i svenskarnas folkrörelseengagemang (vilket egentligen är andemeningen i Lydia Wålstens resonemang – människorna vill helt enkelt något annat) som enligt SOM-institutets mätningar gjort att medlemstalen totalt sjunkit och att det ideella engagemanget samtidigt tagit andra former. Titta bara på den folkrörelse Greta Thunberg idag dragit igång.

När jag läser artikeln om Coop är det omöjligt att inte dra paralleller till idrottsrörelsen. En förälder berättade för mig att hans son går på fyra idrottsaktiviteter. När han tänkt en stund till konstaterade han samtidigt att ingen av dessa är organiserade under Riksidrottsförbundet utan agerar i helt privat regi. Om han märker någon skillnad är oklart. Det ska också sägas att detta sker i Stockholm varför utbudet på andra håll kan se helt annorlunda ut.

Föräldrar av idag tänker på samma sätt som konsumenten i matvarubutiken. Visst finns där lojalitet till klubb och förening men kritiskt är hur långt den sträcker sig i relation till vad föräldern uppfattar att den totala kostnaden för barns aktiviteter blir. Totalen ska nog då räknas i både pengar och ideellt engagemang (i allt från styrelsearbete till ledarskap och kiosktjänst). Det är då en välkänd sommarpratare kliver in i bilden:

-”Vad f-n får jag för pengarna?”

För idrottsutvecklingens skull, och för folkhälsans med tanke på hur mycket för lite vi alla rör oss, vore det nog bra om vi koncentrerade oss mera på kvalitén. En tidigare väldigt framgångsrik svensk förbundskapten säger ofta att aktivitetsidrott skapar inga världsstjärnor. Med det menar han att den som ”går på idrott” en eller flera gånger i veckan inte kommer att lägga den tid som den idrottsliga utvecklingen kräver. Och det oavsett i vilken regi idrotten sker. När jag ser Henrik Stensons son, på Facebook, slå bunkerslag ur sandlådan vid sommarhuset tänker jag att viktigast av allt är den idrottsaktivitet som lyckas skapa den typen av glädje och engagemang i idrottandet. Hur hittar vi den i framtiden?

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling In English

How open is the Open?

The Open, by many regarded as the most prestigious tournament in golf, this year has returned to Royal Portrush, a true gem of a golf course in Northern Ireland. As to outline a well thought out succession plan, the Open this year follows the week of the Men’s European Amateur Team Championships in which Sweden successfully defeated England to take home the trophy. That is no doubt a big win for the Swedish team and for the first time since 1961 Sweden are the reigning European Champions. But when the Open is now contested over the links of Royal Portrush the players from the winning team, or at least some of them, instead has travelled to Barseback to compete for the Swedish Team Championships. Securing a spot in the Open Championship is a tough job and between becoming a European champion and teeing it up on the links set up by the Royal and Ancient Golf Club lots of hurdles await the players.

In 2010 the roles were the reverse in the final of the European Championships. At Österåker Golf Club, England beat Sweden and got to travel in the pink winners’ limousine into the city. From that winning team three players are playing the weekend rounds at Royal Portrush. Tommy Fleetwood, Eddie Pepperel and Tom Lewis. They are all successful winners on the European Tour. Two of them are in the world’s top 50 (Fleetwood and Pepperel) and the third is in the top 80. And this is before they have reached thirty (all three are born 1991 and hence were 18 or 19 when winning the European).

Amateur golf is a bit like under 21’s in a different sport, even though it is open to players of any age that are selected by their country. It is very difficult to predict who will go from there to become a world class player. The best looking prospect may some months or years later have gone completely by the wayside. And in all honesty, there are multiple players, Europeans, in the Open field that have never won a European Amateur Team Championship.

When reflecting over all of this I look through an old presentation that I gave at the European Golf Teaching and Coaching Conference in 2014. I had a quote in there saying:

”Most of those that become GREAT players will have been good players at an ”early” age.

However – all players that are good at an early age will not become GREAT players. In fact – most will not…

Some players that were not particularly good at an early age will still become… but we’ll get to that!”

I think this was pretty well put and a win in an under 21 championship can certainly put an athlete in the first paragraph. That should provide every chance for a slightly less bumpy ride than that of an athlete in the third paragraph. So in other words, a group of Swedish male (and female as Sweden brought home also the women’s trophy of the Europeans) golfers have this summer put themselves in a good position. Whether we will see any of them in the Open Championship in 2028 is a completely different question!