Veckan som gick kan ha bjudit på årets två största idrottshändelser. Båda kom de från herrarnas Champions League i fotboll. Jag tänker förstås på Liverpools respektive Tottenhams avancemang till final, från vad som i båda fallen såg ut som minst sagt tuffa utgångslägen. Utan tvekan var dessa drabbningar idrott när den är som bäst. Oviss, överraskande och full av individuella prestationer som de flesta av oss bara kan drömma om. Ett alldeles särskilt prov på briljans visade Trent Alexander-Arnold i Liverpool. Ja, det var han som slog den där hörnan som hela Barcelonas lag var oförberedda på.

Jag minns ett samtal med en coach som menade att det där med att kunna skjuta, ja det kanske är viktigt. Men inte i närheten av lika viktigt som att veta när man ska skjuta. Att kunna lägga en hörna är förstås centralt för en fotbollsspelare. Men det som just tagit Liverpool till final i Champions League är Alexander-Arnolds förmåga att göra det just när ingen väntar sig det. Och är det inte just den kunskapen som skiljer den riktige liraren från dussinspelaren?

När Rod Thorpe i början av 80-talet analyserade varför hans studenter inte blev bättre på den idrott de tränade kom han fram till att de ägnade alldeles för mycket tid till att träna olika färdigheter. De blev bättre på färdigheterna i sig men saknade förmågan att använda dem i spelsituationen. Tack och lov gick Alexander-Arnold inte i den skolan. Hade han gjort det hade Liverpool nu spelat färdigt i Champions League. Och vi andra hade varit en upplevelse fattigare.