På långfredagskvällen gav sig TV4 in i en av svensk idrottsrörelses största vedermödor. Finaste familjen är onekligen träffsäkert och beskriver ofta, om än något överdrivet, inte helt obekanta situationer. I säsongens tredje del har Magnus (David Hellenius) flyttat till Jakobsberg och dessutom engagerat sig som (hjälp-)fotbollstränare i sonen Franks lag. Huvudtränaren Kenny (Fredde Granberg) visar sig vara typen som både toppar laget och skriker på domaren. Självklart med följden att grabbarna ofta vinner. När föräldrarna går ihop och istället önskar Magnus som tränare blir det andra metoder som gäller. Alla ska få spela lika mycket och roligt ska de ha. Detta håller till ungefär halvvägs in i första matchen då motståndarlaget leder stort. Då stövlar samma föräldrar in i omklädningsrummet och kräver att Magnus ska bänka deras son eftersom ”han ju inte kan lira”. Dessutom vill de se lite jävlar anamma från tränarhåll. ”Nu får barn inte ens tävla längre” hänger förstås i luften.

Utöver att titta på Finaste familjen sätter jag i påskhelgen tänderna i en ny bok. Albin Tingsvall gör upp med sin upplevelse av elitidrotten, både vägen dit och den därifrån, i Allt jag förlorade genom att vinna. Redan i inledningen slås jag över det enormt målande och beskrivande språket. Det här är ingen vanlig idrottsbok utan en närmast poetisk skildring av livet för en idrottare i vardande, sett genom linsen hos den som haft möjligheten att reflektera och nu kan återblicka. Redan på sidan 17 närmar sig Tingsvall elitidrottens kanske svåraste balansgång. Den mellan att ge utrymme för unga att förlora sig i idrottens intensitet och glädje, och att få fatt i den som har goda förutsättningar att utvecklas till framtida elit. Det senare har Ross Tucker effektivt visat inte vara något annat än ett affärsbeslut som baserar sig på att en given summa resurser räcker till att erbjuda ett begränsat antal den satsning som krävs för att nå ändå fram. Det har alltså inget att göra med vad som skulle vara bäst för individernas utveckling. Tingsvall skriver att det är problematiskt att tidigt vara ett lyckat exemplar. Att tidigt värdesättas för prestation och bli härdad och resultatfokuserad. Så rätt har han att summan av all tillgänglig forskning inte kan säga det på bättre sätt. Jag minns professor Jean Côté som sa att det visst går att nå framgång med tidig specialisering och selektering. Men det har ett pris. Så en stilla önskan vore att få del av hur dessa baksidor skulle gestaltas i Finaste familjen, antingen i Jakobsberg eller på Öfvre Östermalm.