Den senaste tiden har jag haft anledning, och möjlighet, att fördjupa mig ordentligt i svensk elitidrott. Alla specialidrottsförbund med internationell elitidrott har chansen att presentera sin utvecklingsplan för oss från RF, SOK och Parasport. För den som gillar prestationsutveckling är det faktiskt rysligt spännande. Grundfrågan är förstås: ”Kan vi bättre med de resurser vi har?” Till förfogande står de stödinsatser tre organisationer kan stoppa in för att möta de behov som identifierats. Utöver förstås allt det som respektive specialidrottsförbund och deras föreningar redan gör.

En inte helt ovanlig berättelse handlar om svårigheten att få ekvationen träning x tid x intensitet = prestation på världsnivå att gå ihop. Eller något enklare uttryckt, att hitta ungdomar som väljer att ägna tillräckligt med tid till sin idrott i lagom många år för att nå den absoluta toppen. Och tänk om det faktiskt är så att idrotten X helt enkelt inte är särskilt spännande, åtminstone inte i sin nuvarande form? Då är det väl helt logiskt att barn och ungdomar väljer att göra något annat?

Jag funderar på Rolf Carlsons (han som en gång förklarade bakgrunden till det svenska manliga tennisundret) ord redan för bra många år sedan. Han sa då att den traditionella tävlingsidrotten blir allt mer ointressant för ungdomar, och därför lämnar de. Med andra ord krävs det nog ett rätt bra mått av innovation för att motverka detta. Nya idrotter föds och frodas. Men de gamla som vill fortsätta vara relevanta – de gör nog klokt i att vara vaksamma på vad utövaren vill ha. Idrott är ju trots allt en helt frivillig verksamhet…