Den första söndagen i mars och längdskidåkning får nog sägas nå sin absoluta intressetopp i vårt land. I alla fall detta år. VM avslutas i Seefeld och mellan Sälen och Mora skidar de i tusental, både snabbt och i mera moderat tempo. Själv har jag haft sportlov på annat håll men inte ens där har det gått att missa den totala eufori som damernas framgångar i VM-spåren spridit. Åtminstone hos flera i mina sociala och professionella medieflöden. En ny stjärna har tänts och visst älskar vi detta, speciellt när det handlar om en idrott som tycks så djupt rotad i våra själar.

När jag gräver så smått i en del av den forskning som studerat samband mellan elitidrottsliga framgångar hos ett land och tillståndet hos befolkningen finns det stöd för att goda resultat har en positiv effekt på välmående (Forrest & Simmons, 2003), känslor av nationell stolthet (Denham, 2010; van Hilvoorde, Elling, & Stokvis, 2010) och att resultaten i sig därmed till och med har ett ekonomiskt värde för befolkningen (Rätzel & Weimann, 2006; Wicker, Prinz, & von Hanau, 2012). Elitidrottsframgåmgar bidrar vidare till ökad integration mellan människor av olika etnicitet och socialgrupp (Müller, van Zoonen, & de Roode, 2008; Niemann & Brand, 2008) och de bygger nationell identitet (Hong, 2011).

Här någonstans börjar det bli intressant för den som har som uppdrag att stötta elitidrottens utveckling. I Sverige har elitidrotten historiskt varit något som ”kommit på köpet” med att staten gett (ekonomiskt) stöd till idrotten med huvudsakligt fokus på barn och ungdom. Sedan 2009 är det dock, enligt förordningen, tillåtet för RF att fördela statsbidrag till att stärka svensk idrotts internationella konkurrenskraft. Eventuella framgångar får nog ändå sägas under lång tid ha haft som främsta syfte att skapa intresse hos befolkningen som därmed ska lockas att idrotta. Och just det sambandet har visat sig nästan omöjligt att befästa. Ett svenskt stafettguld leder inte till att vi alla ger oss ut i spåret. Men om det gör oss lite gladare, får oss att må bättre och till och med tycka en aning bättre om vårt land, är det då inte värt den peng en ordentlig satsning på elitidrott skulle handla om?

När UK Sport frågade ett urval av befolkningen om den var beredd att höja skatten för att förstärka Storbritanniens elitidrottssatsning svarade en övervägande majoritet ja. För den som just sett Frida Karlsson utmana Therese Johaug är det nog inte ett otänkbart svar!

Referenser:

Denham, B. E. (2010). Correlates of pride in the performance success of United States athletes competing on an international stage. International Review for the Sociology of Sport, 45(4), 457–473.

Forrest, D., & Simmons, R. (2003). Sport and gambling. Oxford Review of Economic Policy, 19(4), 598–611.

Hong, E. (2011). Elite sport and naion-building in South Korea: South Korea as the dark horse in global elite sport. The International Journal of the History of Sport, 28(7), 977–989.

Müller, F., van Zoonen, L., & de Roode, L. (2008). The integrative power of sport: Imagined and real effects of sport events on multicultural integration. Sociology of Sport Journal, 25(3), 387–401.

Niemann, A., & Brand, A. (2008). The impact of European integration on domestic sport: The case of German football. Sport in Society, 11(1), 90–106.

Rätzel, S., & Weimann, J. (2006). Der Maradona Effekt: Wie viel Wohlfahrt schafft die deutsche Nationalmannschaft? Perspektiven der Wirtschaftspolitik, 7(2),
257–270.

van Hilvoorde, I., Elling, A., & Stokvis, R. (2010). How to influence national pride? The Olympic medal index as a unifying narrative. International Review for the Sociology of Sport, 45(1), 87–102.

Wicker, P., Prinz, J., & von Hanau, T. (2012). Estimating the value of national sporting success. Sport Management Review, 15(2), 200–210.