Häromdagen skrev DN:s Johan Esk om en av idrottens största utmaningar. Specialiseringen. Det är den där processen som innebär att barn allt tidigare, av en hel rad olika skäl, ägnar sig åt enbart en idrott. I Johans krönika diskuteras flera tänkbara orsaker och även huruvida fenomenet är ett storstadsproblem. Ett antal världsstjärnor radas upp med exempel på hur de höll på med fler än en idrott långt upp i karriären. Specialisering är egentligen ett större och betydligt vanligare problem, menar Johan Esk, än selektering. Det vill säga då barn väljs ut att få komma med i särskilt utvecklingslag eller en mera avancerad träningsgrupp. Det har han säkert rätt i.

Problemet är att dessa båda fenomen hänger ihop. Specialisering uppstår bland annat då idrotter, i föreningar erbjuder verksamhet i större omfattning, inte sällan på tider som inte ens är den aktuella idrottens normala säsong. Ni vet, sommaridrott med träning på vintern och vice versa. De som nappar på detta kan mycket väl få ett tidigt försprång eftersom de snabbt samlar ihop mera träningstid i aktuell idrott. Den som tränar flera idrotter utvecklar flera färdigheter men kan kortsiktigt hamna på efterkälken i vissa avseenden. Snart ska idrotten som erbjudit allt mera verksamhet göra sin första uttagning och vips får den som tränat något mer chansen att träna ännu litet mera i ett utvecklingslag eller en träningsgrupp med ett mera omfattande program. Avståndet ökar ännu mera eftersom ytterligare kvalificerad träning förstärker redan inlärda, och utvecklar nya, färdigheter hos individen. När nästa selektering ska göras är den som ägnat sig åt flera idrotter hopplöst akterseglad.

Det är nu det gäller att förstå skillnaden på selektering och nivåindelning. I sin bästa form är att nivåindela individer att möta varje individ där denne befinner sig och presentera utmaningar som hjälper och stimulerar individen att utvecklas. Precis som det står skrivet i Idrotten Vill. Klok nivåindelning kräver dock att alla, oavsett nivå, fortfarande får lika mycket tränings-, tävlings- och tränartid. Och detta händer väldigt sällan. För nog är det lockande att låta den grupp som kommit litet längre träna litet mer? Med det blir plötsligt klokskap incitament för specialisering och Johan Esks krönika är alldeles rykande aktuell.