Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling

Dags att kyla av systemet

Häromdagen skrev DN:s Johan Esk om en av idrottens största utmaningar. Specialiseringen. Det är den där processen som innebär att barn allt tidigare, av en hel rad olika skäl, ägnar sig åt enbart en idrott. I Johans krönika diskuteras flera tänkbara orsaker och även huruvida fenomenet är ett storstadsproblem. Ett antal världsstjärnor radas upp med exempel på hur de höll på med fler än en idrott långt upp i karriären. Specialisering är egentligen ett större och betydligt vanligare problem, menar Johan Esk, än selektering. Det vill säga då barn väljs ut att få komma med i särskilt utvecklingslag eller en mera avancerad träningsgrupp. Det har han säkert rätt i.

Problemet är att dessa båda fenomen hänger ihop. Specialisering uppstår bland annat då idrotter, i föreningar erbjuder verksamhet i större omfattning, inte sällan på tider som inte ens är den aktuella idrottens normala säsong. Ni vet, sommaridrott med träning på vintern och vice versa. De som nappar på detta kan mycket väl få ett tidigt försprång eftersom de snabbt samlar ihop mera träningstid i aktuell idrott. Den som tränar flera idrotter utvecklar flera färdigheter men kan kortsiktigt hamna på efterkälken i vissa avseenden. Snart ska idrotten som erbjudit allt mera verksamhet göra sin första uttagning och vips får den som tränat något mer chansen att träna ännu litet mera i ett utvecklingslag eller en träningsgrupp med ett mera omfattande program. Avståndet ökar ännu mera eftersom ytterligare kvalificerad träning förstärker redan inlärda, och utvecklar nya, färdigheter hos individen. När nästa selektering ska göras är den som ägnat sig åt flera idrotter hopplöst akterseglad.

Det är nu det gäller att förstå skillnaden på selektering och nivåindelning. I sin bästa form är att nivåindela individer att möta varje individ där denne befinner sig och presentera utmaningar som hjälper och stimulerar individen att utvecklas. Precis som det står skrivet i Idrotten Vill. Klok nivåindelning kräver dock att alla, oavsett nivå, fortfarande får lika mycket tränings-, tävlings- och tränartid. Och detta händer väldigt sällan. För nog är det lockande att låta den grupp som kommit litet längre träna litet mer? Med det blir plötsligt klokskap incitament för specialisering och Johan Esks krönika är alldeles rykande aktuell.

Kategorier
Coaching och ledarskap En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället Tider som flytt

Härproducerad idrott

Överhör en till mig närstående tonåring diskutera fritidsaktiviteter med en kompis på telefon. De är ganska överens om att den där träningen mest av allt bidrar till vardagsångest.

-”Det är kul att träna men jag hatar att behöva åka dit och tillbaka”.

Ungefär så låter det. Samma dag drar jag och tre barn på oss löparskorna och kör ett pass intervaller just utanför dörren. På mindre än en timme är vi först rejält svettiga och sedan nyduschade. Och jag tror faktiskt inte att det bara var jag som tyckte det var rätt härligt. Ej heller var det mitt initiativ att sticka ut ifrån början.

Häromdagen kom Folkhälsomyndigheten med en ny, riktigt mörk, rapport som visar att de allra flesta skolelever rör sig på tok för lite. Och om barn i allmänhet är ens i närheten av lika mina barn och deras kompisar är det inte alls säkert att det är aktiviteten som sådan som skrämmer bort dem från att fortsätta idrotta i tonåren. Det kan det förstås vara. Men det kan också vara allt det där runt om. Att ge sig iväg i den mörka kvällen, efter mellis och innan middag, eller till och med efter middag, i storstaden ofta med en tidskrävande transport, till en träning som i bästa fall ger de där 60 minuterna fysisk aktivitet som världshälsoorganisationen rekommenderar.

Det är nu jag inser att en ny syn på träning och tävling inte bara är en fråga om tabeller, smålagsspel, att tävla mot sig själv eller ens om ”self determination theory”. Det kanske helt enkelt handlar om att vi åter börjar närproducera idrotten?

Måndag 21 januari 2019 går den tjugonde idrottsgalan av stapeln. Ett antal fantastiska idrottare ska hyllas. Härom veckan lyssnade jag till en strålande reflektion, ”lessons learned”, från Olle Anfelt som varit verksam i olympiska sammanhang i 20 år. En tveklös nyckel till svensk framgång, menar Olle, är att hitta sin egen lösning. Det kan vara träningsanläggningen i en lada på tomten, skidbacken mitt i byn, eller den nära släktingen som gör det där extra för att idrottaren helt enkelt ska få ihop sin satsning. Sånt är svårt att bygga in i system. Och kanske är det just det som är grejen. Att även hållbar idrott i framtiden är närproducerad. Då kan vi nog slippa både klimat- och vardagsångest.

Kategorier
Elitidrottsutveckling Idrottens roll i samhället

Svensk excellens – i tid för 2026

Samma dag som Sveriges Olympiska Kommitté tillsammans med Svenska Parasportförbundet och Sveriges Paralympiska Kommitté lämnar in ansökan om att få arrangera OS och Paralympics 2026 befinner jag mig på studiebesök i England, tillsammans med 22 företrädare för Sveriges Riksidrottsuniversitet och Elitidrottsvänliga lärosäten. Dagen innan har vi träffat UK Sports ordförande, Dame Katherine Grainger (5 olympiska medaljer från lika många OS och en doktorsavhandling under samma period) och fått höra vad det innebär att vara Olympier, få tävla på hemmaplan, se hur ett samhälle förändras genom idrott och efter avslutad karriär bli regeringsutnämnd, heltidsarbetande ordförande för elitidrottens stötteorganisation. Och jo, känslan av att vi inte spelar i samma liga är svår att skaka bort. Framför datorn på fredagskvällen roar jag mig med att summera siffror. Drygt 13 miljarder svenska kronor sedan den olympiska/paralympiska perioden inför Sidney 2000 har UK Sport stoppat in i att stödja idrottare på sitt World Class och Potential program. Beloppet får hjärnan att slå volter.

På fredagen besöker vi Loughborough University. I den lilla marknadsstaden i The Midlands ligger världens bästa universitet, för idrottsrelaterade studier 2018, enligt www.topuniversities.com. Vi välkomnas högtidligt av ”the Vice Chancellor” som ger en beskrivning av hur Loughborough valt att sätta idrotten i centrum av vad de pysslar med. Loughborough är inget idrottsuniversitet. Men, genom att applicera sina kunskapsfält på idrott (ja, inte enbart men nästan) är de i allra högsta grad bidragande till Storbritanniens elitidrottssuccé. Om Loughborough universitet varit ett land hade det slutat på 11:e plats i OS i Rio.

Kanske, kanske blir det OS och Paralympics i Sverige om sju år. Det är ingen superlång tid att åstadkomma stora framsteg på. Men om Sveriges främsta hjärnor är med och tänker kring hur det skulle kunna gå till, då ökar chansen att lyckas väsentligt. Inom kort presenterar Pam Fredman sin utredning om styrningen av universitet och högskolor. Aldrig har en utredning inom det området varit viktigare för svensk elitidrott. Om lärosätena får möjligheten att använda sina medel något friare, för att profilera sig inom områden där Sverige kan nå excellens. Då har 22 företrädare för Sveriges Riksidrottsuniversitet och Elitidrottsvänliga lärosäten en bra idé om hur pengar skulle kunna användas!