Nyss stod att läsa att måttet är rågat i Estland. På klassiskt ”nu får det banne mig vara nog” manér förkunnade landets president häromdagen att en ny elitidrottssatsning snart ska se dagens ljus. Det är inte första gången en premiärminister eller motsvarande gripit in när landets idrottsresultat blir omskrivna av helt fel orsaker. ”We were on the front pages for the wrong reasons”, sa Australiens idrottsminister när hon förklarade den satsning som ledde fram till succéartade hemmaspel i Sidney 2000. Storbritannien och Kanada är andra likartade exempel. I Estland är det den olympiska kommittén och kulturministeriet som gått ihop för att bättre stödja både olympiska och icke-olympiska idrotter. Huruvida paralympiska hör till det sistnämnda går inte att utläsa. Utöver en satsning på elitidrott uppmanar man även lokala regeringar att satsa 5% av sin budget på idrottsliga aktiviteter kom 2025.

På så vis vill landet förbättra sina något skrala resultat på sistone där den senaste olympiska medaljen hamnade i Estland 2008. Kommer man att lyckas? Omöjligt att förutse men det troliga är nog att det blir svårt. Det kostar stora satsningar idag att inte förlora positioner i den globala kapprustningen. Att ta kliv framåt handlar om astronomiska summor (lex Storbritannien). Och frågan är förstås om det är värt det. Ur någon slags samhällsekonomiskt perspektiv. Knappast säger Emelie Värja på PWC då jag träffar henne strax före jul. Emelie ägnade sin avhandling åt att studera om det var ekonomiskt försvarbart för kommuner att satsa på elitidrottslag. Du gissar redan svaret. Försök därför inte ens visa på positiva ekonomiska konsekvenser menar Värja. Fråga istället om människor är beredda att betala för elitidrottsframgångar. De allra flesta säger ja och gläds på läktaren eller framför tv:n. Och just det ska vi smart försöka använda när svensk elitidrott 2.0 ska skapas på det nya året.