Helgens löprunda tog mig förbi en klassisk idrottsplats i Stockholms södra förorter. Faktiskt en med månskensrink. Och på denna spelas det match. Jag var förstås tvungen att stanna till och bevittna denna historiska företeelse. Min egen nostalgi visste inga gränser och minnet av stelfrusna tår som sakta tinar upp i duschen på Testebovallen kom snabbt tillbaka.

Frågan är väl hur stark dragningskraft nostalgi har på de som inte ens var med då det begav sig, och som har sin enda upplevelse av uterink just här och nu. Glider de runt där på isen och myser i lyckan över att ha fått kvällens match på uteis snarare än i en varmbonad hall? Kanske inte.

Det är här någonstans det blir tydligt att idrottens utmaningar idag och imorgon inte bara handlar om att göra verksamheten rolig. Den behöver överlag trumfa alla andra aktiviteter som konkurrerar om samma tid. Möjligen är jag där på min springtur påverkad av att yngste sonen just valt FIFA och nybakade småkakor hemma hos kompisen framför ett fotbollsträningspass i en minimal gympasal. Och vem kan klandra honom för det. Men när vi i den sanna andan av barnkonventionen framöver, i första hand ska beakta vad som bedöms vara barnets bästa – då kanske det inte alltid blir rätt att fråga barnet.