Jag är på ett snabbt besök i London och under torsdagskvällen vandrar jag en mörk gata fram i närheten av the Barbican Centre i stadens östra delar. Rätt som det är hör jag bekanta ljud från fotboll som spelas. På en ganska liten yta ligger tre fotbollsplaner med konstgräs. Små planer, med låga mål, gjorda för så kallad ”five a side” spel. Energin går inte att ta miste på och kampen är tät. Vid en av planerna sitter en banderoll med hänvisning till appen eller websidan My local pitch. Här bokas lokala planer, kanske spontant eller med god framförhållning så att även motståndare dyker upp, i flera olika idrotter. Det hela förefaller väldigt enkelt och gör idrott tillgängligt för alla.

Efter att ha tittat en stund förstår jag dock varför Jenny Svender har så rätt när hon säger att tro inte att lösningen är så enkel som att låta flickor och pojkar, kvinnor och män, träna och tävla tillsammans. Så länge det inte görs på ett så kallat normmedvetet sätt förlorar flickor och kvinnor. Idrotten sker på pojkarnas, männens villkor. På den fantastiskt inbjudande femmannaplanen är det bara män som rusar runt. Är det verkligen för att kvinnorna hellre gör annat eller kan det ha att göra med att de inte upplever sig särskilt välkomna? Och oavsett vilket, var idrottar kvinnorna? Ofta är svaret, på gym. Och väldigt ofta är det individen som själv betalar det fulla priset för den möjligheten medan fotbollsplaner och andra idrottsytor betalats av någon annan. Det är den typen av grävande som kallas jämställdhetsintegrering. Och den ger ibland jobbiga insikter. Långt bortom ett påstående att både kvinnor och män hade samma möjlighet att utnyttja den där fotbollsplanen.