Efter några intensiva dagars besök på den holländska idrottens nationella center i Papendal, strax utanför Amsterdam, är det dags att återvända hemåt. En delegation med Parasportförbundet i spetsen och representation från RF och ett par ytterligare specialidrottsförbund har varit på studieresa för att lära om hur man organiserat sig och hur man driver verksamheten inom det nederländska idrottsförbundet samt olympiska kommittén och paralympiska kommittén. Dessa tre är för övrigt en och samma även om man, för att följa det internationella reglementet, har kvar sina kommittéer på papperet.

Det finns mycket att inspireras av från Holland, både vad gäller breddidrott där man har uttalade strategier för att nå de som inte är aktiva, ofta tillsammans med andra organisationer, och vad gäller elitidrott. Inom det senare får vi en ingående dragning om hur man jobbar med talangidentifikation och talangutveckling. Det är en extremt smal utvecklingsväg där målet är att identifiera en idrottare och inom fyra år ha gjort en paralympisk medaljör av honom eller henne. Hela upplägget andas effektivitet och produktion. I olympiska sammanhang tillåter man en något lägre produktionstakt och inser att det nog kräver en dubbel olympisk cykel (8 år) att gå från talang till medalj. Här tillstår man också att identifikationen är svårare varför leden är något bredare inledningsvis. Flera idrottare för helt enkelt plats i systemet.

När jag sätter mig i bussen för transport mot flygplatsen tar jag en snabb titt på Twitter-flödet. Fastnar i en hjärtskärande artikel från en amerikansk före detta elitgymnast som beskriver sin tid i amerikansk gymnastik. Och den här gången är det den aktives berättelse. Barnets, eftersom berättelsen tar sin början i väldigt tidig ålder. Det finns förstås en koppling här mellan min upplevelse av effektivitet och produktion, och den hårresande historia som berättas av Kristenn de Costa. När fokus läggs på utkomst blir individen, idrottaren, enkelt bara en bricka, en produkt, ett resultat som ska fram. ”Elitidrott ställa dessa krav”, skulle någon hävda. Som väl är lär dock elitidrott som på något sätt är beroende av andras pengar, statens eller sponsorers, eller av föräldrars intresse av att sätta sina barn i verksamheten långt innan det handlar om elitidrott, inte komma undan med det 2018. Men alltför många är de som fortfarande försöker.