Jag styr kosan hemåt igen efter ett snabbt besök på Nordea Masters på Hills Golf and Sports Club utanför Göteborg. En traditionsenlig pro-am middag, ett morgonsemnarium om barn- och ungdomsidrott under ledning av Rickard Olsson samt en stunds vandring vid sidan av välklippta fairways hann jag med.

Seminariet är välbesökt. 200 personer tvingar arrangören att sätta lapp på luckan redan vid frukosten i arla morgonstund. Rickard leder proffsigt diskussionen mellan mig, tidigare längdskidåkaren Johan Olsson, förre längdhopparen Erica Johansson, tv-entrepenören Anna Bråkenhielm och forskaren P-G Fahlström. Temat för samtalet är ”skapar Sverige vinnare, bland annat med anledning av de många diskussioner som förs på många håll om resultat, tabeller och barns drivkrafter i idrott. Kanske även vuxnas drivkrafter för barns idrottande kan sägas beröras. Engagemanget är stort och flera före detta elitidrottare deltar i samtalet.

När jag vänder hemåt är det dock inte morgonseminariet som gjort störst intryck på mig. 1996 tog jag mina första stapplande steg som landslagskapten och så småningom, 1998, som huvudansvarig förbundskapten i golflandslagen. De jag först stötte på, i pojklandslaget, har nu fyllt 40. De har familj och barn, till och med något stråk av grått hår, och flera av dem finns väldigt nära golfen. Ett antal befinner sig innanför repen den här veckan för ännu en (nästan) vanlig vecka på touren, andra är här på samma sätt som klasser återträffas efter 20 år och en tredje kategori står på scenen under middagen och är kraften bakom att denna tävling överhuvud taget blir av. Jag hälsar på underbara människor som jag inte sett sedan jag lämnade Sverige och flyttade till England 2005. Och det bästa av allt är att de verkar nästan lika glada över att se mig som jag är över att på nytt få träffa dem. Tiden har inte på något sätt stått stilla. Tvärtom, den har gått i ett rasande tempo och de människor jag möter nu är helt andra än de jag levde så intensivt samman med under en väldigt speciell period av livet. Erfarenheter, framgångar och förstås även motgångar har gjort dem sådana. Det som mest av allt gläder ett gammalt coachhjärta är dock att det tycks ha gått så bra. De har förflyttats från unga, hungriga och lovande individer till ödmjuka, ansvarstagande och kompetenta samhällsmedborgare, i full färd med att både förverkliga sig själva och stötta nästa generation. Med den vetskapen kan jag gärna bli gammal. Jag lutar mig tillbaka i sätet och tänker att den där visionen vi hade, om att alla en dag skulle kunna se tillbaka och tänka att:

”Vad glad jag är att jag fick vara med om en sådan satsning. Jag lärde mig mycket som jag har haft nytta av i så många sammanhang av livet”, den var inte så dum. Så länge som något sådant genomsyrar idrotten är nog frågan om tabeller eller ej sekundär. Med det i bakhuvudet kan jag både bli gammal och sova gott ikväll.