När historia och kommersialism går hand i hand

Jag har tur denna vecka och befinner mig på en plats där jag kommer åt att se BBC. Där tillåts Wimbledontennisen breda ut sig ordentligt och med John Inverdale som kommentator tillsammans med John McEnroes inflikade expertis blir upplevelsen en sann njutning. Ännu vassare hade förmodligen varit om Steffi Graf hade fått komplettera men så långt tycks inte brittiska public service ha kommit ännu.

Nåväl, nu är det förstås inte kommentatorerna som gör idrottsevenemanget utan hela kompositionen. Historien, gräset, publiken, tidpunkten, statusen och kanske även jordgubbarna och champagnen – ja, allt som på något sätt kan kopplas ihop med the All England Lawn Tennis and Croquet Club. Historien ja. Den går tillbaka till 1877 då den första herrturneringen spelades. 1884 följde sedan tävlingar för damer. Sedan 2007 får vinnande dam och vinnande herre ta emot samma ansenliga summa, en utveckling som följde den linje som övriga tre grand slam turneringar, Australian Open, Franska öppna och US Open, redan slagit in på.

När jag under fredagen fascineras av Wimbledontennisen är det dock något annat än prispengar som fångar min uppmärksamhet. Herrar Isner och Anderson är i full färd med att slita ut varandra fullständigt. Amerikanen John Isner har redan del i rekordet vad gäller historiens längsta match. 2010 gick han segrande ur striden mot fransmannen Mahut genom att knipa skiljesetet med nätta 70-68 i game. Jämfört med dryga 11 timmar är fredagens 6,5 timmar närmast att betrakta som halvtidsarbete. Den här gången var det sydafrikanen Anderson som fick vandra vidare och på söndag väntar final, efter segern med 26-24 i femte set. Förklaringen är förstås att Wimbledon (liksom Franska och Australian) inte tillämpar tiebreak i det sista setet utan helt enkelt kör på tills någon är två game upp.

I dagens snabbrörliga tillvaro är det enkelt att fundera på om denna evighetsmekanism är av godo eller ej. Med smått otroliga nästan 12 miljoner GBP i totala prispengar går det i alla fall snabbt att konstatera att Wimbledon genom åren anpassat sig till marknadens behov vad gäller kommersiella samarbeten och publikens intressen vad gäller underhållning. Jag minns ett samtal med en kompis som har ett långt förflutet inom en av världens största managementgrupper och i den egenskapen jobbat nära flera stora idrottsevenemang. Han sa:

”Det finns ingen mera professionell och kommersiell organisation, i världen, än den runt Wimbledon. Det är den enda möjligheten att överleva så länge.”

Det faktumet är lätt att missa när jag småler över namnet ”All England Lawn Tennis and Croquet Club”. Och förresten, redan nästa vecka är det dags för en annan juvel i idrottshistorien då the Open Championship tar över BBC:s tablåer. Arrangör? The Royal and Ancient Golf Club of St Andrews.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.