Det är måndag kväll i Visby. Jag bor strax utanför ringmuren och efter ett uppfriskande löppass längs strandpromenaden vid havet ska jag ge mig ut på en sen middag. Jag knallar iväg längs en cykelbana utan riktigt mål och spanar försiktigt efter var en enkel matbit kan gå att finna. Efter några tiotal meter möter jag en man. Han har huva uppdragen och ser litet ihopkrupen ut. Jag får känslan av att han inte är helt nykter. Just när vi ska mötas för han ihop sina båda händer framför kroppen och jag rycker till. Av någon anledning blir jag plötsligt rädd och tror att han ska göra mig illa. Mannen märker detta och utbrister:

-”Shit vad rädd du blev. Förlåt.” Sen säger han:

-”Var det skägget, eller hårfärgen?”. Jag säger som det är. Eller i alla fall som jag vill tro att det är:

-”Nej, det var händerna. Du tog fram dem precis när vi möttes. Sen såg jag att du hade en cigarett i munnen och en tändare i händerna. Jag trodde det var något annat”.

Jag märker att min känsla av att mannen är berusad stämmer. Han säger:

-”Du kan inte fatta vad jag har blivit rasistiskt behandlad idag. Jag är svensk, född i Sverige och pratar svenska. Jag vet inte vilket parti du röstar på men människor från alla partier har behandlat mig fruktansvärt illa. Jag har gråtit massor. Jag har aldrig varit med om värre. Dom som behandlat mig bäst är mina värsta ovänner. SD”.

Tanken snurrar som tokig i mitt huvud. Jag går till ICA och köper en sallad som jag äter på rummet. Lyxigare middag än så är jag inte värd. Jag blev rädd på riktigt. Det är bara att erkänna. Tror att jag trodde det var en kniven mannen fingrade med. Summan av alla mina erfarenheter och intryck i livet så här långt fick mig att reagera så. Jag vill tro att det var huvan. Och att jag inte riktigt såg. Jag fruktar att mannens svarta skägg och mörka hår inverkade på min reaktion. Det är jobbigt att ens tänka så.

När jag lägger huvudet på kudden sent på kvällen funderar jag på hur det hade varit om vi först hade mötts på fotbollsplanen. Eller i löparspåret, vid cykelklubben eller på golfbanan. Jag vill tro att vi då hade mötts som människor, likvärdiga inför idrotten. Kanske hade det gett oss en annan start. Samtidigt skäms jag över att en mans historia från en dag i vårt land kan vara den jag just hört. Och det var innan mannen ens hade träffat mig.

Sen mörknade det, blev natt, och den andra dagen av Almedalsveckan var slut. För egen del kommer jag att vakna till en helt ny morgondag.