Kategorier
Elitidrottsutveckling En modern förening Jämställd idrott Kommunikation

När historia och kommersialism går hand i hand

Jag har tur denna vecka och befinner mig på en plats där jag kommer åt att se BBC. Där tillåts Wimbledontennisen breda ut sig ordentligt och med John Inverdale som kommentator tillsammans med John McEnroes inflikade expertis blir upplevelsen en sann njutning. Ännu vassare hade förmodligen varit om Steffi Graf hade fått komplettera men så långt tycks inte brittiska public service ha kommit ännu.

Nåväl, nu är det förstås inte kommentatorerna som gör idrottsevenemanget utan hela kompositionen. Historien, gräset, publiken, tidpunkten, statusen och kanske även jordgubbarna och champagnen – ja, allt som på något sätt kan kopplas ihop med the All England Lawn Tennis and Croquet Club. Historien ja. Den går tillbaka till 1877 då den första herrturneringen spelades. 1884 följde sedan tävlingar för damer. Sedan 2007 får vinnande dam och vinnande herre ta emot samma ansenliga summa, en utveckling som följde den linje som övriga tre grand slam turneringar, Australian Open, Franska öppna och US Open, redan slagit in på.

När jag under fredagen fascineras av Wimbledontennisen är det dock något annat än prispengar som fångar min uppmärksamhet. Herrar Isner och Anderson är i full färd med att slita ut varandra fullständigt. Amerikanen John Isner har redan del i rekordet vad gäller historiens längsta match. 2010 gick han segrande ur striden mot fransmannen Mahut genom att knipa skiljesetet med nätta 70-68 i game. Jämfört med dryga 11 timmar är fredagens 6,5 timmar närmast att betrakta som halvtidsarbete. Den här gången var det sydafrikanen Anderson som fick vandra vidare och på söndag väntar final, efter segern med 26-24 i femte set. Förklaringen är förstås att Wimbledon (liksom Franska och Australian) inte tillämpar tiebreak i det sista setet utan helt enkelt kör på tills någon är två game upp.

I dagens snabbrörliga tillvaro är det enkelt att fundera på om denna evighetsmekanism är av godo eller ej. Med smått otroliga nästan 12 miljoner GBP i totala prispengar går det i alla fall snabbt att konstatera att Wimbledon genom åren anpassat sig till marknadens behov vad gäller kommersiella samarbeten och publikens intressen vad gäller underhållning. Jag minns ett samtal med en kompis som har ett långt förflutet inom en av världens största managementgrupper och i den egenskapen jobbat nära flera stora idrottsevenemang. Han sa:

”Det finns ingen mera professionell och kommersiell organisation, i världen, än den runt Wimbledon. Det är den enda möjligheten att överleva så länge.”

Det faktumet är lätt att missa när jag småler över namnet ”All England Lawn Tennis and Croquet Club”. Och förresten, redan nästa vecka är det dags för en annan juvel i idrottshistorien då the Open Championship tar över BBC:s tablåer. Arrangör? The Royal and Ancient Golf Club of St Andrews.

Kategorier
Coaching och ledarskap En ny syn på träning och tävling In English

A quiet revolution

Given what is taking place over the next few days I think an English blog post is highly appropriate. I am of course thinking about the crescendo of the men’s World Cup of football where the semi-finals get underway tonight with France facing Belgium. The latter’s performance is now explained in various ways and different posts in blogs and on Twitter. One being the Coaching revolution that took Belgium to top of world where things like player centred coaching, a games based approach and leaving room for late developers are mentioned. The coaching system of Belgian football I know has been a source of inspiration for many for quite some time. Whether this system is the reason behind the current success will always be difficult to prove. However, to conclude that there is something to be said about coaching that tries to move away from the many times mundane types of drills to develop skills that in many sports have been prevalent in recent years I think is is no overstatement.

A good friend of mine and long time partner in coaching, Stuart Armstrong (whose podcast on coaching The talent equation is highly recommended) said to me not too long ago that ”there is a quiet revolution going on”. Perhaps this World Cup is when the revolution goes public.

For those of you interested in the more scientific background it goes back to 1982 when Rod Thorpe and David Bunker published an article on what they called the Teaching Games For Understanding (TGFU). My first acquaintance with this model came through working with professor Paul Schempp somewhere around the late 1990:s or early 2000:s and when I later moved to Woodhall Spa to take up a job with English Golf, making the short journey to Loughborough to meet with Rod was high up on my list of priorities. In a fascinating conversation Rod told me how he and David Bunker developed the model as they realised that for too long they had been teaching children they could not play sports, when teaching physical education. That is what happens when you start with skill. There is always something more to develop. In TGFU the approach is to focus on the game and the purpose of the game. This develops decision makers that based on their skills can play the game to the best of their ability. Understanding the game will also make players/athletes realise what they cannot yet do, and hence also develop skills as a consequence.

From 1982 TGFU has been further developed and there is pioneering work taking place in many sports and in numerous countries. If this alone will develop World Champions I am too much of a scholar to want to say can be proven. What I do know though is that sport played and practiced in a games approach way is so much more fun. Beneficiaries of this will no doubt be both athletes and crowds, which is not a bad thing.

Kategorier
Coaching och ledarskap Idrottens roll i samhället

Det är tid att säga stopp!

Det är dags att lämna Visby och Almedalen för denna gång. Som vanligt är det många intryck att summera och bearbeta. Eftersom det är Match (med väldigt stort M) på lördag reflekterar jag över fotbollens roll i Almedalen. Jag inledde veckan med ett besök hos Svenska Spel där temat var huruvida jämställd sponsring är en utopi eller ett högst relevant mål. Här deltog bland andra Shanga Aziz från Locker Room Talk. Locker Room Talk är organisationen som drar landet runt för att prata med unga pojkar om snacket i omklädningsrummet. Ambitionen är helt enkelt att #stoppaskitsnacket och Jimmy Durmaz är en av förebilderna. Shangas budskap är enkelt: börja samtalet tidigt och inför nolltolerans. Hjälps åt att sätta stopp.

Jag tänker på detta när jag läser en kompis inlägg på Facebook med anledning av VM:s kanske mest omdiskuterade fråga. Filmningar och överdrifter som spelarna hoppas ska resultera i åtgärd från domaren. Min kompis recept för att få bort detta är lika enkelt som Locker Room Talks recept. Börja samtalet tidigt och inför nolltolerans. På VM-nivå menar min kompis borde media föra detta samtal mycket tydligare:
– varför filmar du?
– är inte skaderisken stor om du rullar några varv extra?
– det ser patetiskt ut när du faller vid minsta kontakt. Är det ett mål att framstå som svag?

Nog kan jag tro att frågor som dessa skulle lägga grund för en intressant diskussion.

I Almedalen medverkar jag i panelen i ett seminarium som Malmö FF arrangerar. Det handlar om samhällsinsatser och värdegrund. Ett fantastiskt arbete som MFF gör som påverkar hela Malmö och stora delar av Skåne diskuteras. Genom fotbollen räddas många kvar i skolgång och stimuleras att klara av sin utbildning.
Mot slutet av seminariet kan jag dock inte hålla mig. Vi pratar värdegrund och i denna är rent spel en av grundfundamenten. Om MFF, och andra idrottsföreningar är lojala med sin värdegrund inför man från början nolltolerans mot alla former av orent spel. Och självklart ser man till att det gäller även lagen i högsta serien. Det går inte att kalla sig värderingsstyrd och sedan kompromissa med värdegrunden för att nå resultat. Med detta använder vi idrotten för att utveckla människor. På det vinner idrotten, som blir bättre och samhället, som får människor som vet att regler finns för att följas.

Och någonstans längre fram kanske det också resulterar i ett herrfotbolls-VM som min kompis kan uppskatta ännu mer!

Kategorier
Idrottens roll i samhället

Ska det vara så svårt?

Det är måndag kväll i Visby. Jag bor strax utanför ringmuren och efter ett uppfriskande löppass längs strandpromenaden vid havet ska jag ge mig ut på en sen middag. Jag knallar iväg längs en cykelbana utan riktigt mål och spanar försiktigt efter var en enkel matbit kan gå att finna. Efter några tiotal meter möter jag en man. Han har huva uppdragen och ser litet ihopkrupen ut. Jag får känslan av att han inte är helt nykter. Just när vi ska mötas för han ihop sina båda händer framför kroppen och jag rycker till. Av någon anledning blir jag plötsligt rädd och tror att han ska göra mig illa. Mannen märker detta och utbrister:

-”Shit vad rädd du blev. Förlåt.” Sen säger han:

-”Var det skägget, eller hårfärgen?”. Jag säger som det är. Eller i alla fall som jag vill tro att det är:

-”Nej, det var händerna. Du tog fram dem precis när vi möttes. Sen såg jag att du hade en cigarett i munnen och en tändare i händerna. Jag trodde det var något annat”.

Jag märker att min känsla av att mannen är berusad stämmer. Han säger:

-”Du kan inte fatta vad jag har blivit rasistiskt behandlad idag. Jag är svensk, född i Sverige och pratar svenska. Jag vet inte vilket parti du röstar på men människor från alla partier har behandlat mig fruktansvärt illa. Jag har gråtit massor. Jag har aldrig varit med om värre. Dom som behandlat mig bäst är mina värsta ovänner. SD”.

Tanken snurrar som tokig i mitt huvud. Jag går till ICA och köper en sallad som jag äter på rummet. Lyxigare middag än så är jag inte värd. Jag blev rädd på riktigt. Det är bara att erkänna. Tror att jag trodde det var en kniven mannen fingrade med. Summan av alla mina erfarenheter och intryck i livet så här långt fick mig att reagera så. Jag vill tro att det var huvan. Och att jag inte riktigt såg. Jag fruktar att mannens svarta skägg och mörka hår inverkade på min reaktion. Det är jobbigt att ens tänka så.

När jag lägger huvudet på kudden sent på kvällen funderar jag på hur det hade varit om vi först hade mötts på fotbollsplanen. Eller i löparspåret, vid cykelklubben eller på golfbanan. Jag vill tro att vi då hade mötts som människor, likvärdiga inför idrotten. Kanske hade det gett oss en annan start. Samtidigt skäms jag över att en mans historia från en dag i vårt land kan vara den jag just hört. Och det var innan mannen ens hade träffat mig.

Sen mörknade det, blev natt, och den andra dagen av Almedalsveckan var slut. För egen del kommer jag att vakna till en helt ny morgondag.