Kategorier
En modern förening En ny syn på träning och tävling

Konsten att få plats – på fler än ett sätt!

Drygt 3,2 miljoner nya medlemmar i över 15 000 föreningar med stöd av nästan 500 000 ledare. Det är, enligt Strategirådet, vad som krävs om idrottsrörelsen ska räta ut den medlemskurva som idag har sin topp vid 11 års ålder och sedan bryter tämligen brant nedåt. Detta i alla fall om föreningstätheten (och antal medlemmar per förening) ska vara densamma som idag. Och med tanke på hur Sveriges befolkning fördelas över landet kommer huvuddelen av dessa att behöva rekryteras i storstadsområdena.

Hur i hela friden ska detta gå till funderar jag över under en träningsrunda på min cykel? Det är förstås ingen tillfällighet att idrottsrörelsens starkaste gemensamma budskap i den kommande valrörelsen är att flera idrottsanläggningar behövs. För var ska annars dessa nya medlemmar ta vägen? Om de nu strömmar till vill säga. Strategirådet, som gör en så kallade processutvärdering av Idrottslyftet, har intervjuat en mängd föreningar, förbund och distrikt. Här fastnar jag bland annat för den gymnastikförening strax utanför Stockholm som uppger att 900 barn stor i kö för att komma in i verksamheten. Hur många nya gymnastikhallar behöver kommunen (eller någon annan, föreningen inkluderat) bygga för att bereda plats för denna skara?

Risken är förstås stor att om alla andra byggprojekt lades åt sidan för den närmaste framtiden skulle ändå inte tillräckligt mycket plats åt gymnastik kunna upplåtas. Ska idrotten växa markant behövs med andra ord innovation. Hur ser gymnastik ut som inte kräver en inomhushall? Eller vilka idrotter skulle kunna knacka på hos de 900 för att erbjuda ett alternativ? Och då helst något som barnen kan tänka sig att testa och småningom fastna för. I detta sammanhang är det upplyftande att cykla över Nytorps gärde och se att cricket går att spela under väldigt olika förutsättningar!

Cricket på grus, cricket på gräs – who cares?
Kategorier
En modern förening En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället

Släpp idrotten loss – det är vår!

En helg i vårens eller kanske snarare försommarens tecken har passerat. Ja, ska sanningen fram var det riktig sommartemperatur som rådde till stora delar. Som en del i att verkligen njuta av denna naturens explosion har jag ägnat helgen åt mycket idrott. En försvinnande liten del på tv, trots de svenska herrarnas framfart i både Halmstad (bordtennis) och Danmark (ishockey). Nej, istället har jag löptränat, gympat och cyklat. Lagom mått egen träning blandat med ledar- och tränarskap. Och jag tror det går att gissa sig till vad som gällde i vilken idrott.

Efter en riktig långtur på min mountainbike slår det mig vilken otrolig aktivitet det är en sån här dag. Längs min runda ser jag fotboll, volleyboll, löpning, promenader, stavgång, cykel (såväl landsväg som mtb), tennis, gymträning (utomhus), golf och friidrott. Säkert har jag glömt något men det som också slår mig är hur väldigt blandad formen för dessa aktiviteter är. Många är som jag, ensamma på en tur. Andra är med familjen, några tillsammans i ett kompisgäng och ett antal förstås som del i organiserad verksamhet, träning eller match. Kort sagt är det bästa tänkbara propaganda för svensk idrott!

Och för att då återvända till Halmstad och bordtennisen skulle jag vilja påstå att även Anders Lindblads krönika i SvD igår är en form av propaganda. Han skriver om en svunnen tid då pingisbordet hade en given plats i var familjs garage och i varje uppehållsrum. Där gick matcherna slag i slag. Problemet är att det som förr fick upp intresset för en idrott (framgång och bra tv-tid) idag är en minimal komponent. Det jag såg idag väcker hopp – men den idrott som vill göra anspråk på människors tid behöver vara relevant och tillgänglig. Just så som pingisen var i både min och Anders Lindblads ungdom. Det recept som gällde då gäller dock inte idag!