Kategorier
Idrottens roll i samhället Kommunikation

Det går bra nu!

Besöker en av Sveriges växande städer i en region med stark framtidstro. I Östersund är det stort medaljfirande hos Svenska Skidskytteförbundet, för sponsorer, samarbetspartners, förbundsledare och framför allt aktiva. Östersund är litet av navet i svenskt skidskytte, bland annat i kraft av den fina arena som kommunen investerat 150 msek i de senaste åren. Traditionellt står staden värd för skidskyttevärldscupens säsongspremiär och 2019 är det så dags för den riktiga kronjuvelen då VM åter kommer på besök.

Vid middagen sitter jag mitt emot kommunalrådet i Östersund. Han är en idrottsengagerad man som ser potentialen i idrotten som näring. Han berättar om en konferens med näringslivs- och kommuntoppar där flera, från andra delar av landet, kommenterat att ”det går bra för Östersund”. Kommunalrådet tillskriver till stor del denna uppfattning idrotten. Fotbollen i form av ÖFK naturligtvis, medaljörer i både OS och Paralympics som har sin hemvist i kommunen eller närliggande kommun, ett antal evenemang av nationellt och internationellt format samt anläggningar som möjliggör för ökat idrottande för fler. I det sistnämnda hör jag till exempel om hur den nya superfina och moderna gymnastikhallen gjort att truppgymnastiken fyrdubblat sitt deltagarantal (från en redan innan ansenlig siffra) och barnen står ändå i kö.

Vid middagsbordet har vi en ganska omfattande diskussion om vad som driver utvecklingen i Östersund. Här finns ingen större industri menar ett inlägg Kommunen är en stor arbetsgivare, universitetet finns men i övrigt är idrotten en kraftig motor. I mångt och mycket driver den också besöksnäringen.

Med det åker jag hem och tänker att idrottsrörelsen gör Sverige rätt mycket starkare. På många sätt.

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling Idrottens roll i samhället

Ej tillgodosett vårdbehov

Nej, jag vet inte hur Avicii, Tim Bergling dog. Jag vet bara att det är så fruktansvärt fel att någon, oavsett vem, lämnar jordelivet vid 28 års ålder. När det handlar om en världsberömd artist, då är vi många som stämmer in i den där känslan av overklighet. Hur det ska vara för anhöriga kan jag inte ens föreställa mig.

Liksom artistvärlden har idrottsvärlden haft sin del av för tidiga dödsfall. Orsakerna har varit flera men i ett antal fall har det handlat om svåra depressioner som fått till synes högpresterande människor att bli suicidala. Genom RF:s ansvarige för idrottspyskologi, Göran Kenttä, kom jag för flera år sedan i kontakt med en överläkare och professor i psykiatri, verksam både vid Karolinska Institutet och vid Beroendecentrum i Stockholm. Vi talade om problematiken med att framgångsrika, såväl nuvarande som tidigare, idrottare ofta ses som mer eller mindre övermänniskor. De är vältränade, starka såväl fysiskt som mentalt, tycks lyckas med allt och ingen kan någonsin tro att de också kan brottas med psykologisk ohälsa. Inte heller de själva. Eller kanske rättare sagt – de kan nog mycket väl misstänka själva att något inte står rätt till. Men därifrån till att söka vård, ja dit är steget långt. Johan Frank, verksamhetschefen vid Beroendecentrum, han tittade på Göran och mig och så sa han:

”Det där är ett ej tillgodosett vårdbehov”.

Och där hade han så klart rätt. För att det finns ett vårdbehov hos deprimerade människor det är förstås helt uppenbart. Vare sig de är elitidrottare eller ”vanliga” människor. Problemet för elitidrottaren, och för ett antal andra yrkeskategorier i samhället, är att tröskeln att ta sig över för att söka den där hjälpen är så mycket högre. Dessutom är elitidrottaren ett släkte för sig, inte bara när det gäller psykologi och mentala kvalitéer. Per Andersson, SOK:s och längdlandslagets läkare har ofta talat om att en läkare utan kunskaper i idrottsmedicin inte skulle förstå sig på de värden Charlotte Kalla visar upp i vanliga medicinska tester. Att kunna möta människan där han eller hon är beskrivs ofta som en av de allra viktigaste mänskliga kompetenserna. Det gäller förstås även läkare, både i fysiologi och psykiatri.

Med detta som bakgrund är jag så oerhört glad över att vi sedan en tid har ett särskilt sätt att möta elitidrottare som behöver stöd. På Riddargatan 1 och mottagningen för elitidrott och hälsa finns kunskap i såväl psykiatri som elitidrott. I Malmö finns motsvarande på Triangelmottagningen. Med det vill jag tro att om Michel Phelps varit svensk, då hade han fått professionell hjälp mycket tidigare och kanske hade han då fortfarande farit fram som en fisk i vattnet!

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling

Tidig specialisering eller ej?

Härom dagen hade jag en sån där härlig stund som bara kan upplevas med tablå-tv. Slog helt enkelt planlöst på den fornminnesmärkta underhållningsmaskinen och hamnade på ett alldeles strålande program (märk då att jag utvecklats långt från pappas påpekande om att innan tv:ns on-knapp aktiveras bör dagens tidning med sista sidans tv-tablå konsulteras…). True stories, det vill säga den (möjligtvis) nakna sanningen om Avicii eller Tim Bergling, som han ju längre dokumentären går alltmer framstår som. Det finns nämligen en vanlig människa bakom den där fantastiska framgången.

Strax efter att jag ömsom njutit av och ömsom genomlidit Aviciis livshistoria läser jag en artikel av den alltid genomkloke Richard Bailey (@DrDickB). Richard tar åter upp frågan om hur klokt (ledtråd: ganska sällan så där särskilt smart) det är med tidig specialisering (i idrott) och visar också exempel på olika idrotters skilda förutsättningar. Att lägga denna artikel bredvid Tim Berglings historia får mig dock att inse att det fattas ett kapitel både i Baileys artikel och Aviciis framgång. Jag tror det på svenska skulle kallas ”careful management”. Utan tidig specialisering hade det knappast funnits en dokumentär vid namn ”True stories”. Och sanningen är nog att den typen av självvald specialisering, den går inte att stoppa.

Lika lite som det en gång gick att stoppa Peter Forsberg från att dra på skridskorna lär det ha gått att stoppa Tim Bergling från att göra musik. Men tänk om den unge Avicii fått läsa Carl Jung (istället för som nu då en massa onödigt elände redan skett) eller bara fått chansen att fundera självständigt på sina drivkrafter? Kanske hade han då fått följa sin dröm istället för att inrätta sig efter andras ambitioner? Det är i alla fall värt att hoppas på det.