Jag hör hur du min favorit bland vinterpratare, Emil Jensen har varit i farten igen. Förra året inspirerade du mig till både planerad beteendeförändring och till ett offentligt löfte om mitt ledarskap. Du ordets, textens och lyrikens konstnär kåserar åter på sätt som överträffar de flesta och det mesta. Du inte bara vinterpratar utan ges också möjlighet att i Godmorgon världen ytterligare betrakta omgivningen och samtiden med din knivskarpa blick.
Kanske är det dina höstliga kontakter med idrottsrörelsen som får dig att stundtals lovsjunga denna folkrörelsernas spjutspets. Samtidigt passar du på att mynta ett nytt begrepp – idrottsbubblan eller kanske snarare elitidrottsbubblan. I denna ryms allt från eländiga arbetsförhållanden till bristande demokrati, som ett resultat av elitidrottens plundrande härföring. Här går dock våra tankar isär. Jag tror nämligen inte att slavliknande arbete i Qatar, bristande respekt för mänskliga rättigheter i Turkiet eller ens vedervärdiga supporterbeteenden på svenska gator finns på grund av idrotten. Men tack vare intresset för elitidrott bringas dessa mänsklighetens avigsidor fram i ljuset. I Sverige är vi stolta över att den yppersta prestationens arena faktiskt hänger ihop med resten av den folkrörelse som mobiliserar 3,2 miljoner människor. Det gör att alla dessa kan vara med och påverka även elitidrottens utformning. Ja, till och med dess yttersta existens och den röst med vilken Sverige talar i internationella elitidrottssammanhang.
Elitidrottare är ett märkligt släkte. Du förstår, hen är, antagligen precis som Du, närmast besatt av sin prestation. Men istället för ord och toner som blir melodier och stundtals magisk lyrik är det kropp och redskap i perfekt harmoni som utgör den ständiga strävan. Du ger uttryck för att vägen dit går via destruktiva tränarbeteenden som tvingar unga in i en galen industri där de utnyttjas och slutar som trasiga kroppar och själar, förmodligen på en idrottens egen avskrädeshög. Som du kanske förstår är vi oense även här. Jag fick min ledarskolning under Pia Nilssons varsamma hand i golflandslagen. Pias mantra var att där utvecklas människor som spelar golf. Inte tvärtom. Det gör idrotten till ett medel snarare än ett mål där det överskuggande syftet istället är att idrottaren oavsett resultat ska blicka tillbaka och uppskatta det hen varit med om. Jag vågar också säga att de allra flesta som genomgått en elitidrottskarriär är tacksamma över de erfarenheter de givits. Bland annat salig Sten Erikssons studie om Vägen från landslaget ger stöd för detta. Och de gånger så inte är fallet gör vi stora insatser för att mildra situationen.
En del i elitidrottarens erfarenhet är otvivelaktigt en möjlighet att förstå mera om sig själv. Få situationer är nämligen så bra laboratorium som det pressade läge då kombinationen kropp och redskap ska maximeras. Endast elitidrottaren själv kan säga hur fulländad denna prestation blev. Så om, eller när, Stenson har det tungt i Turkiet ska det inte ställas i relation till hur någon annan i Turkiet har det, eller ens till hur golfspelare eller idrottare oavsett land någonsin haft det, kommer att ha det eller skulle kunna ha det. Upplevelsen borde få vara Henriks egen, ingen annans, och om vi alla av det kunde lära att vi i andra sammanhang har precis samma möjlighet att avgöra om vi gjort vårt bästa eller ej – då har elitidrotten bidragit med mer än nog till allas vårt samhälle.
