2290 skäl skulle idrotten kunna sägas ha att agera kraftfullt i jämställdhetsfrågan. Så många var de som skrev på #timeout, idrottens egen version av #metoo, åtminstone då det så kallade uppropet tillkännagavs den 22 november. Nu har det gått en tid och då tidskriften Time igår traditionsenligt presenterade årets person var det alla de tystnadsbrytare som står bakom #metoo som fick anledning att sträcka på sig. Genomslaget är fullkomligen formidabelt och i DN i söndags söktes svaret på varför effekten tycks ha blivit särskilt stor i Sverige. En förklaring spårades till vår förkärlek att organisera oss i folkrörelser. För #metoo är förstås just en folkrörelse. Den kanske mest moderna och enastående i sin tid.

Vad gäller idrotten är sanningen förstås att orsakerna att göra annorlunda nu än förr är så väldigt många fler än de 2290 som lyftes fram i media. Varje gång en person, ett system, en struktur eller en förutfattad mening gör att någon flicka eller kvinna inte får chansen att utvecklas till sin egentliga potential, som människa och som idrottare, har vi misslyckats. Lägg till detta alla andra som inte ges jämlika möjligheter och det är lätt att förstå att jobbet är stort. Idag genomförs den första fördjupningen till utbildningsserien 5 steg till en jämställd och inkluderande idrott och återigen är huset fullt. I kölvattnet av #metoo har intresset för frågorna aldrig varit större. Kanske kan det betyda att den kritiska massan är nådd. Nu krävs det kunskap – där jag och andra måste förstå vad vi gör, medvetet eller omedvetet, som lägger hinder för någon annans framfart. Bara tanken på att det är just det vi gör är helt svindlande. Så låt 2018 bli året då samtalet inte tystnar utan istället förstärks av att vi blir många som verkligen försöker. Först då kan #metoo bli #youtoo.