Någonstans tre fjärdedelar in i boken Björnstad av Fredrik Backman kommer den där dräparen. Och jag börjar fundera över var Backman får sin inspiration från. Inledningen är trevande, för att inte säga lång, och när poänger görs är de litet väl uppenbara och i min värld onödigt förstärkta. Inte förrän någonstans i höjd med beskrivningen av idrottens förhållande till vetenskapen slår det mig att det förstås är just det som är grejen. Det tar tid för sådana som mig att fatta ordentligt och dessutom behöver vi få saker mer eller mindre skrivna på näsan för att upptäcka dem. Men när jag väl gjort det finns ingen återvändo.

Björnstad är en brilliant beskrivning av min och många pojkars uppväxt i samhällen där generation efter generation fostrats in i hur det är att vara man i en värld där ett lag för en stad bara betyder – allt. Nej, inte har vi alla med oss den upplevelse Björnarna från Björnstad har men den som inte känner igen stråk och påminns om händelser har knappast satt fot i ett omklädningsrum. Att vara bra, och göra nytta, kan aldrig vara skäl till att inte göra allt för att ta till sig av hur man kan bli bättre. Vare sig man är en hel idrottsrörelse eller en enskild aktiv.

I sociala medier börjar nu #stoppaskitsnacket spridas och grabbarna i Lockerroom Talk har hjälp av bland andra Jimmy Durmaz att nå ända in i omklädningsrummets mörkaste vrå. En ny tid är på väg.

Och när Jonas Andersson i TV-pucksstudion går igenom sin lista över föräldrabeteenden är det egentligen självklarheter han tar upp. Men inte en förälder i Björnstad hade klarat sig. Och eftersom det bor en Maggan Lyt i oss alla är det nog bra att vi får det skrivet på näsan!