Lögn, förbannad lögn och statistik

Förra veckan hade vi viktigt besök i svensk idrott. Tack vare ett sammanträffande där gymnastikförbundet hade Dr Dean Kriellaars som talare på sitt gymnastikforum under helgen kunde också idrottens högste tjänstemän i förbund och distrikt ta del av samma viktiga budskap. Dean menar i korthet att rörelseförståelse, som sammanfattat kan sägas utgöra både förmågan till rörelse samt motivationen och självförtroendet att faktiskt göra, är lika viktigt som läsförståelse. Självklart visar han också, med all önskvärd tydlighet, i vilken olycklig riktning världen styr, med hisnande hastighet. Barns utrymme, både rent fysiskt och tidsmässigt, för rörelse och fysisk aktivitet blir allt mer begränsat och som en effekt breder såväl överviktsproblematik som diabetes ut sig världen över. Dean visar på data från Kanada där det framgår att oavsett regering, röd eller blå, påverkas inte den mer eller mindre linjära kurva som illustrerar hur eländet tar ett allt starkare grepp kring befolkningen.

Vad gäller ohälsoutvecklingen är Kanada knappast unikt i världen. Tvärtom är detta en resa som står att finna på många håll, inte minst i stora delar av Asien där utvecklingen till och med går ännu snabbare. Oftast tack vare att befolkninfen snabbt tar efter västvärldens vanor. Inom idrotten sticker Kanada snarare ut på ett annat område. På senare år har man stärkt sina aktier ordentligt inom elitidrottens område och landet tar allt fler medaljer i olympiska och Paralympiska sammanhang. Det ironiska är förstås att när kurvan över medaljer i olympiska spel kontrolleras för korrelation mot ohälsa uppstår ett närmast linjärt samband.

Ger olympiska framgångar större problem med övervikt och ohälsa?

Nu är nog inte sanningen så enkel som en perfekt korrelation. Precis som min fru säger då jag tar upp detta med henne finns det en mängd (andra) faktorer som påverkar ohälsutvecklingen. Kanske får man dock konstatera att elitidrottsframgångars påverkan på folkhälsan är begränsad.

Jag tänker på både detta och på Stefan Lindeberg, tidigare ordförande i Sveriges Olympiska Kommitté, då jag besöker Kungliga Dramatiska Teatern på lördagskvällen. Istället för att fascineras av åtta svenska mål på Friends Arena blir jag helt betagen av kraften i föreställningen Anna Karenina. Och inte en enda gång efter denna upplevelse har det slagit mig att jag skulle börja med teater. Däremot skulle jag gärna gå tillbaka till Dramaten.

Precis så sa Stefan Lindeberg om elitidrotten och menade att dess största värde faktiskt är just egenvärdet. Dramatiken, upplevelsen, fascinationen. Och tänk om den i sig faktiskt är värd en del av våra gemensamma resurser. Men att hoppas att elitidrotten eller kulturen ska lösa det samhället som helhet misslyckats med, det är nog att hoppas lite väl mycket!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.