Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling

”Livet är SKIT Ibland”

Så lyder titeln på den vlogg Irene Ekelund lagt upp på Youtube. I ett mycket starkt inslag berättar hon öppet om sina utmaningar och tankar. Så starkt att DN plockar upp det och gör en helsida i dagens tidning. Det är bra och bör läsas av både ungdomar, tränare och föräldrar. ”Det är för stor press på unga”, säger Irene och konstaterar att hon började uppmärksammas då hon var 14 och gick i högstadiet. Se Irenes inslag här.

I förra veckan kunde man i SvD läsa en debattartikel om hur toppstyrningen från RF förstör hela idrotter. Vid sidan om själva rubriken finns det mycket i den artikeln som knyter an till Irenes historia. En av frågorna är nämligen hur en elvaåring som inget hellre vill än att spela bordtennis bäst tas om hand. Är det rätt eller fel att spelaren i fråga ska få ställa upp i ungdoms-SM och förmodligen vinna hela klabbet, trots sin ringa ålder?

Jag törs säga att den som har ett rakt och glasklart svar på den frågan har inte tänkt ordentligt. Men i bordtennis fall är det många som tänkt. Hela den demokratiska rörelsen har tänkt. Och kommit fram till att det inte är värt ”risken” att släppa fram en lovande yngling för tidigt. Samtidigt tror jag många är medvetna om att även det är en risk. För hur finner den elvaåring som slår alla sina kamrater i samma ålder med lätthet fortsatt stimulans till utveckling? Och kanske framför allt, fortsatt intresse för bordtennis och idrott?

Kategorier
Idrottens roll i samhället Kommunikation

Lögn, förbannad lögn och statistik

Förra veckan hade vi viktigt besök i svensk idrott. Tack vare ett sammanträffande där gymnastikförbundet hade Dr Dean Kriellaars som talare på sitt gymnastikforum under helgen kunde också idrottens högste tjänstemän i förbund och distrikt ta del av samma viktiga budskap. Dean menar i korthet att rörelseförståelse, som sammanfattat kan sägas utgöra både förmågan till rörelse samt motivationen och självförtroendet att faktiskt göra, är lika viktigt som läsförståelse. Självklart visar han också, med all önskvärd tydlighet, i vilken olycklig riktning världen styr, med hisnande hastighet. Barns utrymme, både rent fysiskt och tidsmässigt, för rörelse och fysisk aktivitet blir allt mer begränsat och som en effekt breder såväl överviktsproblematik som diabetes ut sig världen över. Dean visar på data från Kanada där det framgår att oavsett regering, röd eller blå, påverkas inte den mer eller mindre linjära kurva som illustrerar hur eländet tar ett allt starkare grepp kring befolkningen.

Vad gäller ohälsoutvecklingen är Kanada knappast unikt i världen. Tvärtom är detta en resa som står att finna på många håll, inte minst i stora delar av Asien där utvecklingen till och med går ännu snabbare. Oftast tack vare att befolkninfen snabbt tar efter västvärldens vanor. Inom idrotten sticker Kanada snarare ut på ett annat område. På senare år har man stärkt sina aktier ordentligt inom elitidrottens område och landet tar allt fler medaljer i olympiska och Paralympiska sammanhang. Det ironiska är förstås att när kurvan över medaljer i olympiska spel kontrolleras för korrelation mot ohälsa uppstår ett närmast linjärt samband.

Ger olympiska framgångar större problem med övervikt och ohälsa?

Nu är nog inte sanningen så enkel som en perfekt korrelation. Precis som min fru säger då jag tar upp detta med henne finns det en mängd (andra) faktorer som påverkar ohälsutvecklingen. Kanske får man dock konstatera att elitidrottsframgångars påverkan på folkhälsan är begränsad.

Jag tänker på både detta och på Stefan Lindeberg, tidigare ordförande i Sveriges Olympiska Kommitté, då jag besöker Kungliga Dramatiska Teatern på lördagskvällen. Istället för att fascineras av åtta svenska mål på Friends Arena blir jag helt betagen av kraften i föreställningen Anna Karenina. Och inte en enda gång efter denna upplevelse har det slagit mig att jag skulle börja med teater. Däremot skulle jag gärna gå tillbaka till Dramaten.

Precis så sa Stefan Lindeberg om elitidrotten och menade att dess största värde faktiskt är just egenvärdet. Dramatiken, upplevelsen, fascinationen. Och tänk om den i sig faktiskt är värd en del av våra gemensamma resurser. Men att hoppas att elitidrotten eller kulturen ska lösa det samhället som helhet misslyckats med, det är nog att hoppas lite väl mycket!