Nyheten blixtrar till i digitaltidningens flashmeddelande. Det stora skandinaviska flygbolaget tjänar pengar! Två miljarder under räkenskapsårets tredje kvartal får väl även av den mest nitiske kritikern sägas vara ett rätt skaplig resultat. I morgonhandeln rusar aktien vilket tyder på att detta nog inte var något marknaden riktigt hade väntat sig. Samma dag finner jag mig ombord på ett av nämnda flygbolags avgångar och bläddrar förstås förstrött i den tidning som hittas i stolsfickan. Jag fastnar på näst sista sidan (ok då, jag bläddrar bakifrån) och rubriken ”lounge imagined by travellers”. Lounge (finns det ens ett svenskt ord?) fantiserad av resenärer. Låter inte riktigt lika kul. Men i alla fall. Den nya lounge som bolaget snart ska introducera bjuder (frekventa) resenärer gym, chansen att upptäcka det senaste inom tekniken i loungens innovationscenter, ljusterapi, möjligheten att skapa sin egen avatar, kaffe av en riktig barista och möjligheten att spendera tid på det som är viktigt för dig. Och sen ger du dig ut för att se världen.

Utan att recensera vad som är troligt att människor vill göra på flygplatsen, eller ens bolagets verksamhet i övrigt, kan jag konstatera att här har det hänt något. Tänk om det faktiskt är hårt, målmedvetet arbete med känsla för vad människor vill ha som gjort att bolaget i alla fall vid denna rapport visar helt andra siffror än vad ägarna vant sig med på senare år? Dessutom har de hittat ett sätt att berätta som i alla fall får mig att vilja vara med. Storytelling i ett nötskal.

Innan jag klev ombord på det där flygplanet hade jag förmånen att lyssna till ett helt gäng med Mastersstudenter som hade den fiktiva uppgiften att för ett världsidrottsförbunds räkning presentera sin idrott inför en panel, antingen för att få stanna kvar eller för att få chansen att komma in på det olympiska programmet. Vid sidan om all innovativ utveckling av de olika idrotterna (som överlag var mycket bra) är det just förmågan att berätta historien som slår mig, från några av inslagen. Storytelling.

Note to self, som det heter på svenska. När 700 personer från RF, SISU och distrikt nu samlas på Bosön är det viktigt vad idrottsrörelsen gör. Men det är minst lika viktigt hur vi berättar om det som görs. Och hur det får människor att känna sig. För resultatet av det lär även vi snart märka. Och vem vet, detta kanske redan i nästa kvartalsrapport!