Den här veckan börjar någonstans runt 120 000 barn i skolan. Jag följde själv med en förväntansfull 7-åring i morse som tyckte att det verkligen äntligen var dags. Innan de lämnat mellanstadiet har närmare 95% av dessa sjuåringar någon gång varit medlemmar i en idrottsförening. Ja, i alla fall om man ska tro statistiken så här långt. Dryga 220 idrotter finns att pröva på inom idrottsrörelsen allena. Inte alla överallt men spridningen över landet är inte så tokig.

Samtidigt som skolan startar upp och kampanjer som ”back to school” och faktiskt även ”back to sport” fyller skyltfönstren gäller det att navigera rätt i den där aktivitetsdjungeln som barnens fritidssysslor lätt uppfattas som. Ned i lådan dimper just då ett antal färgglada broschyrer som undrar ”har du bokat barnens idrottsutbildning”. ”100% föräldravänligt” utlovas det. Hos dessa arrangörer behöver föräldrar nämligen inte sälja strumpor, stå i kiosk eller baka muffins. Verksamheten finansieras gissningsvis på annat sätt. Och den som inte har råd med avgiften kan söka stipendium.

I en annan kommunikationskanal kommer det ytterligare idrottsinformation. Denna gång är det den stora idrottsföreningen som hör av sig. Evenemanget med stor E stundar och funktionärer behövs, i drivor verkar det som. Budskapet är enkelt. Jobba – eller sälj 400 bingolotter. 100% föräldraovänligt kan det nog finnas de som tänker.

Själv tänker jag på Filip Wijkströms uppdragssnurra. Det är den där idén och ändamålet får styra vilka aktiviteter som görs. Aktiviteterna uppfyller därmed syftet. Aktiviteterna kan också generera resurser, vilka i sin tur möjliggör ytterligare aktiviteter. Som också fortsatt uppfyller syftet och verksamhetens idé. För de medlemmar som är med och bestämmer om verksamhetens idé. Samtidigt tänker jag på en av idrottsrörelsens beslutade utvecklingsresor: Den moderna föreningen engagerar. Risken är nog uppenbar att det är lättare att uppfattas som en omodern som alienerar!