Sveriges just nu kanske bästa idrottare har sommarpratat. Ja, det finns förstås några som konkurrerar med Sarah Sjöström om den översta pallplatsen i idrottsrörelsen och det är snudd på omöjligt att jämföra prestationer. Men klart är att när Sarah talar om sig och sin karriär, då finns det skäl att lyssna för den som är intresserad av hur denne individ tagit sig till den absoluta toppen. Och Sarah bjuder på ett antal värdefulla insikter och tar oss i sann sommarprataranda också bortom det den publika bilden så här långt förmedlat. 

Medvetet eller ej ger hon sig också in i den kanske hetaste debatten i svensk idrott just nu. Det är den som i media, såväl sociala som professionella, framstår som att tävla eller inte tävla. Sarah konstaterar helt sonika att ”om jag inte fått tävla hade jag slutat”. Och kanske finns där ett stråk som säger att numera får man inte tävla inom idrotten och hade det varit så när jag växte upp hade både jag och Sverige gått miste om många OS- och VM-medaljer.

Så vad finns det egentligen att lära av Sarah Sjöströms historia och kan den möjligtvis relatera till idrottsrörelsens utvecklingsresa ”En ny syn på träning och tävling”? Nu lär jag aldrig komma i närheten av att få skriva Sarah Sjöströms (nästa) sommarprat men om jag gjorde det, då skulle mitt förslag till Sarah vara att ta med följande i sin berättelse:

”Jag var tidigt fysiskt utvecklad. Jag var längre än mina klasskamrater och kanske också både styrkemässigt och koordinativt överlägsen. Det gjorde det ointressant för mig att tävla med dem som var lika gamla. Jag behövde få stimulans och utmaningar på annat sätt och tack vare de val som jag och andra gjorde lyckades jag hitta det.

Min idrottsliga utveckling har varit gynnsam. Med hjälp av mitt eget omdöme och kloka människor runt om mig har jag fått det jag behöver när jag behöver det. Rätt träning, med lagom belastning och utmanande tävlingar då jag behövde det.

Mina föräldrar har varit viktiga för min utveckling. Som ung idrottare vet man inte alltid vilka beslut som är bäst, kanske framförallt på längre sikt. Ibland kan det då behövas påverkan i en eller annan riktning. Men när jag tävlade handlade det aldrig om att få mina föräldrars uppskattning utan om att ta reda på om jag kunde överträffa mig själv.

Själva tävlandet ger mig bränsle till att fortsätta utvecklas. För mig är det alltid en sporre att se om jag kan nå lite längre, prestera lite mer. Samtidigt vet jag att alla inte fungerar på samma sätt och även att kunna tävla bra är en förmåga som går att utveckla. Simning som idrott är också fantastisk eftersom det hela tiden går att mäta både min egen utveckling (ja, i mitt förra sommarprat talade jag om hur mamma och pappa gav mig förstärkning varje gång jag förbättrade min tid) och hur jag klarar mig mot andra i olika lopp. För mig är det en perfekt kombination. Jag tror att det hjälpt mig att både bli så bra som möjligt rent prestationsmässigt och att kunna plocka fram mitt allra bästa när det gäller som mest.

Idrotten betyder mycket för mig och den har gett mig chansen att utvecklas. Det har inte varit en ständigt uppåtgående kurva och någon gång har jag också velat strunta i allt. Men för mig har det alltid funnits en anledning att sträva vidare, att nå nästa nivå. Jag önskar att varje idrottande kille och tjej skulle få uppleva det jag upplever. Att sätta mål, kämpa för att nå dem, och sedan förstå att det finns nya som bara väntar på att både sättas och uppnås. Då tror jag Sverige både skulle få se flera världsstjärnor och flera som väljer att idrotta längre upp i åldrarna.”

När de flesta av oss vanliga människor lägger upp fötterna och tar semester, då beger sig Sarah Sjöström och övriga i simlandslaget till Budapest för VM. Det hade de aldrig gjort om de inte älskat vad de gör och drivits av att göra det bättre. Idag avslutas Almedalsveckan i Visby. Hemkommen därifrån reflekterar jag bland annat kring vad flera seminarier på digitaliseringens tema handlade om. ”Vi måste veta mycket mera om våra kunder. Och när vi vet det måste vi vara relevanta för vad de vill och vill ha.” Så sa en VD för ett stort svenskt företag. Och egentligen är det inte annorlunda att vara ledare i idrottsrörelsen. Både morgondagens Sarah Sjöström och den som inte lika tidigt i livet har samma förutsättningar behöver få sina behov tillgodosedda. Och ska det fungera behöver alla få tävla. Mer än någonsin. Men inte nödvändigtvis alla på samma sätt!