Härom veckan fångade jag en tweet som kortfattat undrade i vilka individuella idrotter man kan tävla då man är under 13 år. Efter en kort konversation visade det dig att anledningen till frågan var att avsändaren uppfattat att alla idrotter måste sluta med tävlandet för de som är under 13. Detta för att motverka att utövarna slutar vid 11 års ålder. Det är ungefär då jag tänker att kommunikation är vad mottagaren uppfattar. Och när triangel ska bli rektangel finns det gott om fallgropar på vägen.
Fakta är att svensk idrott är som mest relevant strax efter 11 års ålder. 11-åringarna är helt enkelt den största andelen av idrottsrörelsens medlemmar. Därefter går det ganska brant utför. Det finns många orsaker till att ungdomar slutar med idrott och istället väljer att göra något annat. Intressen förändras och nya upptäckter görs. Ett nästan obefintligt skäl är att någon (tränare eller klubbledare) talar om att ”du är inte tillräckligt bra och får inte vara med” (se Ulf Blomdahls forskning). Ett mycket större skäl tycks vara att (förenings-)idrotten inte erbjuder det ungdomar i allt större utsträckning vill ha. Och i väldigt många fall är det inte direkt överraskande – man vill helt enkelt ha roligt. För allt färre tycks också att ha roligt hänga ihop med tävling, i alla fall enligt Ungdomsbarometern. Här finns anledning att tro att den tråkiga upplevelse man kopplar ihop med tävling inte nödvändigtvis har att göra med all form av tävling. Titta på oss vuxna till exempel. Fler än någonsin åker Vätternrundor, blöter ned sig i Tough Viking och jagar mellan öar i Skärgården. Och även om min dotter, inför att jag skulle åka Vasaloppet, storögt undrade ”pappa, tror du att du kan vinna?” är det nog väldigt sällan just det som är drivkraften. Istället tror jag vi hittat något man i bland annat i Nya Zeeland skulle kalla ”meaningful competition”. Det är den som ger oss ett precis lagom mått av utmaning och samtidigt inspiration att vilja någonting mer.
Jag tänker på detta då jag lyssnar på den briljante och numera till åren komne professor Mihaly Cskszentmihaly. Det var han som beskrev begreppet Flow inom flera områden. Enligt professorn uppstår Flow då det jag ställs inför matchar, eller precis överstiger men ändå låter mig klara utmaningen, min upplevda förmåga. Jag har också tydliga och rimliga mål för min utveckling och jag får omedelbar feedback på hur jag klarar mig. Det är lätt att se hur min medverkan i Vasaloppet uppfyllde dessa kriterier. Lika lätt är det också att förstå varför ”den gamla” synen på tävling inte klarar detta. I alla fall inte om den innebär så oerhört lite tävlande som ett system, som i många idrotter bygger på utslagning och rangordning där den som är längst fram ges klara utvecklingsfördelar, gjort. Om man gränslar i tredje porten och inte får vara med längre är i alla fall feedbacken omedelbar. Men visst är tävlingstiden litet väl kort? Och om vi leker med tanken att ingen blir längre av att man hugger huvudet av någon annan, ja då är det faktiskt logiskt att vi i alla fall i tidiga år slutar jämföra mellan individer och lag för att istället fokusera på utvecklingen hos varje individ och lag. Det är där meningsfull tävling, mer än någonsin förut, har sin plats. Och just ja, huruvida det behövs tabeller till detta har jag skrivit om tidigare.
