Läser ledaren i Expressen som når mig via en retweet från @TBoustedt. Ann-Charlotte Marteus skriver om att det är dags att skrota flumbetygen (nuvarande system) och återinföra 1-5 systemet (det som gällde då jag och Marteus gick i skolan). Hon har två skäl för sitt resonemang: 1) Gällande system är för svårt, för att inte säga obegripligt för såväl lärare som elever och 2) systemet har skadlig inverkan på skolarbetet. Det senare backar hon dessutom upp med slutsatser från en utredning. Från 1942!

Artikeln får mig osökt att tänka på den gamla prefekten på Gymnastik och idrottshögskolan, Gustav Hansson, som också undervisade i pedagogik när jag var ung och lovande student i början av 90-talet. Gustav berättade om hur dåtidens elever (redan) var på glid eftersom de, då han började undervisa, med tindrande ögon inledde den första lektionen med att fråga ”vad får man lära sig här?”. Nu, menade Gustav, är den första frågan snarare ”vad måste man kunna (för att bli godkänd) i den här kursen?”. Skämtsamt förstås, men det berättar något om en förändrad syn både på kunskap och utveckling.

Ibland funderar jag på vad det blivit av Zlatan, Annika Sörenstam, Peter Forsberg eller Sara Sjöström om idrotten haft målrelaterade kunskapssystem. Om någon, annan än de själva, hade dikterat vad de borde kunna. Varje världsstjärna, förmodligen i alla idrotter, har ju nått sin nivå för att han eller hon lärt sig det ingen annan kunnat. Och kanske till och med det ingen annan förstått var möjligt att kunna. En orsak till detta är antagligen att de varit motiverade. Och haft ett nästan galet intresse av att utmana sig själva.

Och då tänker jag på en av de klokaste coacher jag träffat som helt enkelt brukade fråga: ”Peppande eller pressande?” Där finns ju själva poängen. Alla är vi olika. Det som peppar Annika kanske pressar Zlatan. Och då ligger det väl ganska nära till hands att misstänka att det knappast finns ett betygssystem som ger önskad effekt på alla. Frågan är vilket som gör minst skada.