För 16 år sedan gick VM i längdskidåkning i Lahtis i Finland. Nu är det dags igen och lagom till detta har såväl P3 Dokumentär som SVT Sport publicerat dokumentärer som blickar tillbaka till det som kom att bli det bestående minnet från februari 2001. Sex finska åkare testade positivt för doping och plötsligt hade, som Jacob Hård beskriver det, ett helt skidlandslag raderat ut sig självt. När landslagstränaren och förbundskaptenen Kari-Pekka Kyrö börjar tala är det ett systematiskt, långvarigt och av skidförbundet känt fusk som framträder. Skandalen ska under lång tid påverka såväl finsk skidåkning som idrotten i stort.

Sedan 2001 har det runnit gott om vatten under broarna och dopingjägarna har inte på något sätt legat på latsidan. Tvärtom har metoder förfinats och kontroller blivit alltmer precisa. Fuskare avslöjas och det omfattande systematiska manipulerande som förekommit i Ryssland är numera allmänt känt. Världsantidopingbyråns (WADA) arbete  tillsammans med omfattande nationella insatser gör att ingen utan rent mjöl i påsen går säker. I Sverige diskuteras huruvida idrotten kan/bör eller ska ha med kontroll och förebyggande arbete att göra kopplat till doping. Det är utan tvekan en viktig fråga som också Svenska Friidrottsförbundet motionerat om till RF-stämman i vår.

När jag lyssnar på P3 Dokumentärs podd är det dock inte kontroll och straff som först och främst börjar spinna i mitt huvud. Det är folkbildning. För tänk om alla Sveriges killar och tjejer, mammor och pappor, lyssnade på podden, såg på TV-dokumentären och sedan satte sig ned och började prata om vad som är ok och inte. På vägen kan man till exempel ta och vaccinera sin klubb. Eller varför inte sin familj? För, för att ta det Ygemanska perspektivet på det hela, alla medborgare har ett ansvar för att inte göda fusk. Det är inte för att domaren ser och blåser i sin pipa som en  hands inte är ok. Eller för att Skatteverket säkert inte upptäcker som ett extra avdrag kan få slinka med. Det är faktiskt inte för risken att upptäckas som idrottare kommer att avstå från doping. Utan då någon, tränare, mamma eller kompis direkt står upp och säger – är det så vi ska ha det? Och vad händer i så fall med det vi gör? – när någon inte spelar enligt de regler vi satt upp. Så vad sägs om att vi hjälps åt? Och utöver en dopingfri idrott lär vi få ett ganska okey samhälle på köpet!