Kategorier
Tider som flytt

En legend har lämnat jordelivet

Telefonen surrar av ett sms på eftermiddagen. Från min bror: ”Har du sett att Wille Löfqvist har dött?” Det har jag inte. Jag är med dottern på konsert. Så snabbt jag kan letar jag upp vad som finns att läsa. Lovorden är många. Jag har inte tänkt på Wille på länge. Men nu när han är borta sköljer minnena över mig. Sena kvällar, torsdagsmatch med Brynäs i Gavlerinken och Wille i målet. Han var grym och idag har jag svårt att förstå att jag hann se så mycket av ishockeyspelaren. Jag var inte gammal alls men med en far som gärna gick på match var det lätt att följa med. Att han lät mig göra det är jag tacksam för än idag.

Ännu tydligare minns jag golfspelaren Wille Löfqvist. Han gav sig in i en proffskarriär just efter att sista perioden i ishockey spelats. Wille var en av de idoler jag följde då Hofors Open gick av stapeln under början av 80-talet. Alltid en tidig helg i juni, oftast innan banan ens blivit grön. Wille och några till kunde få bollen att sticka iväg som en projektil och inte ta mark förrän långt fram i svängen runt sjön på ettan. De andra jag kommer ihåg från den tiden heter alla Olle. Hedblom, Strand och Haglund. Hedblom och Haglund från Gävle. Strand från Högbo utanför Sandviken. Det var ungefär så stor världen var för en golfspelande yngling i Hofors i början av 80-talet. Eller förresten. Per Backström kom ju ända från Uppsala. Fast han var inte riktigt en i gänget. Han kunde kasta klubbor. Och han kunde vinna. Det kanske Ollarna och Wille också kunde men i så fall minns jag inget av det. Det jag istället minns är den glädje kanske framför allt Wille spred och hur otroligt gärna jag ville vara med.

Nu finns inte Wille längre och den tid jag minns då jag tänker tillbaka är lika förgången den. Hofors Opens betydelse för de golfare som växer upp i den gamla bruksorten lär vara en annan, och förebilderna heter knappast varken Wille eller Olle. Och jag tänker inte att det nödvändigtvis var bättre förr men att jag är så oerhört tacksam över att ha fått med mig det jag fick av Wille och hans kumpaner. I himlen tror jag Willes projektiler kommer till sin rätt!

Kategorier
Coaching och ledarskap Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling

En lektion i talangledarskap

Jag bläddrar igenom helgens twitterflöde på söndagskvällen och när jag kommer till golfspelaren Nick Doughertys tweet från St Andrews där han just slagit sitt sista slag i veckans Europatourtävling får jag nästan en tår i ögat. Nick Dougherty är numera före detta golfspelare eftersom hans meddelande från golfens hemstad handlar om att han nu går vidare i livet för att istället kommentera tv, dock fortsatt inom golf. Nicks sorti från tävlingsgolfen kommer inte att röna några jätterubriker. Trots det har han vunnit på touren. Tre gånger till och med. Men i relation till de förväntningar, eller kanske förhoppningar, som Doughertys entré i tävlingsgolfens finrum en gång väckte får nog detta ses som ett ganska blekt facit.

Jag minns första gången jag stötte på Nick Dougherty. Då var han runt sexton år, slog golfslag som få ens kunde drömma om, dessutom med en variation och känsla som sällan skådades bland dåtidens Leadbetter-skolade svingar, och i tillägg till detta såg han ut som en ung James Bond. Varje spelaragents dröm med andra ord!

Så vad hände längs vägen? Ja, det är här mitt öga tåras. I en tweet under helgen får Nick frågan om han fått en chans till, att göra allt en gång till, skulle han då ha gjort något annorlunda? Nick Dougherty svarar att han ”skulle ha litat på sitt spel mera och letat efter svar inom sig”. Ouch! Se där, en alldeles gratis lektion för alla tränare och ledare att ta till sig av!