I onsdags gick det att läsa i Expressen om hur vuxenvärlden inom idrotten numera gör barn en björntjänst. I Anna-Lena Manns idrott, och företrädesvis då i fotboll eftersom det sparkas i gräs och torkas snor tillsammans med att tårarna rinner, där får barnen lära sig att livet inte är någon dans på rosor. Nej i livet, och i idrott, finns det vinster och förluster. Och detta har fotbollförbundet nu beslutat beröva barnen den tidiga upplevelsen av eftersom man tagit bort serietabeller för barn under 13 år. Anna-Lena Mann kanske har rätt. Eller så har hon fel. Det är svårt att veta vilken effekt det vi gör idag har imorgon.

Svenska Fotbollförbundet gjorde därför det enda rimliga i ett svårt läge. Man slutade tycka och fokuserade istället på vad som borde vara rätt om man baserar sina val på den forskning som finns inom området. Sen kompletterade man det med att fundera över hur nuläget ser ut. Det senare är ganska enkelt. Det spelas seriespel och jagas troféer, och så har gjorts i många herrans år (litet drygt 100 om man ska vara nogräknad). Ju längre tiden gått desto tidigare i åldrarna har den organiserade kampen inletts och därmed har allt fler barn fått uppleva en ”du är inte bra nog”, eller ”du är grymt bra”, kultur som obevekligen föds vare sig det är medvetet eller ej. Till detta nuläge kan också läggas fakta att antalet aktivitetstillfällen i fotboll, och i andra stora lagbollidrotter, bland barn- och unga under en längre tid sjunkit betänkligt. Jag tror därmed att fotbollförbundet tyckte det var läge att göra något.

Samma dag som Anna-Lena Manns krönika publicerades kom en annan nyhet på Gävleborgs Idrottsförbunds hemsida. Där berättas om en högskoleuppsats i vilken 346 idrottsledare från flera olika idrotter i Gävleborgs län, både män och kvinnor, intervjuats. Majoriteten av ledarna tycker att barn visst kan tävla, men att det kan ske utan seriespel och tabeller. Ledare uppfattar att föräldrar tycker det är viktigare med seriespel och tabeller än vad de uppfattar att barnen själva gör. Många av ledarna menar att barn kan hantera vinster och förluster i idrotten, medan vuxna ledare och föräldrar inte kan det lika bra. Det vet nog den som stått vid sidlinjen en kulen vårdag, och som knutit skor i halvlek.

Mann skriver ”Duktiga ungdomstränare söker sin motivation i hur individerna utvecklas mer än serietabeller och vunna matcher”. Precis. Så är det. Frågan är bara i vilken miljö denna ungdomstränare får möjligheten och inspirationen att utvecklas till att bli just duktig. Carol Dweck, professor vid Stanford, visade i sin forskning hur barn som tidigt uppmärksammades för sin talang eller sina resultat vid någon form av motgång undvek utmaningar eller svåra uppgifter. De tycktes också ge upp lättare och de valde att ljuga för sina kompisar om sina resultat. De som istället uppmärksammades för sina ansträngningar var mera öppna för utmaningar, kämpade på och trodde de kunde förbättra sig genom hårt arbete.

Rätt eller fel av fotbollförbundet? Ja, bara framtiden har svaret. Men nog tror jag mera på Carol Dweck än på Expressens krönikör.