Kategorier
Kommunikation

Blåser det en ny vind?

Rio de Janeiro bjuder, för andra gången på kort tid, på idrottsfest. Den här gången är det världens Paralympier som står för underhållningen och prestationerna. Tidiga indikationer pekar på att Rios paralympiska spel blir det näst mest besökta hittills, efter den formidabla succé som London skapade 2012. Under lördagen besökte 167 000 människor den olympiska/paralympiska parken vilket till och med slog den mest populära dagen under OS.

Detta får naturligtvis följdeffekter på olika håll. Ett är det ekonomiska. Eller kanske rättare sagt det kommersiella. Företag vill förstås röra sig i sammanhang där man får uppmärksamhet från många människor. Samtidigt står det allt mer klart att tidigare former av sponsring, framför allt till elitidrotten, förändras i rask takt. En reklamskylt på en arena, en tröja eller bakom den intervjuade blir mer och mer ointressant. I ljuset av de värden den aktuella idrotten anses stå för kan den till och med vara rent olämplig. Vem vill kopplas ihop med exempelvis doping, läktarvåld eller helt orimliga ersättningsnivåer?

Ett vanligt innehåll i rättighetskatalogen som en sponsor köper in sig i har genom åren varit möjligheten att närvara vid evenemang. En tanke med det är att företags företrädare, och då främst höga chefer, genom idrotten sammanförs och hittar möjligheter till affärer som annars inte skulle uppstå. Utan tvekan har det varit en av idrottens starka säljargument. Idag är det få företag som kan försvara en resa till exotisk plats och spännande idrottsevenemang. Det sticker såväl i kunders som i den egna personalens ögon.

Och om lockbete inte längre är en skylt eller ett evenemang, vad är det då? Ja, det går nog åtminstone att konstatera att skylten och evenemanget behöver kopplas ihop med association. Och då helst med ”Den goda saken”. Och här är paraidrotten stark. Samtidigt är det glasklart att konkurrensen för idrotten därmed breddats. Väldigt många runtom sysslar med goda saker. Och när idrotten uppfattas elitistisk, selektiv och segregerande, då är det kanske inte så konstigt att det finns mera spännande alternativ. Men det kanske inte ens för idrottens skull är så dumt? Pengar brukar ju vara ett starkt skäl till förändring!

Kategorier
En ny syn på träning och tävling

Tabellöst och utsiktslöst – eller?

I onsdags gick det att läsa i Expressen om hur vuxenvärlden inom idrotten numera gör barn en björntjänst. I Anna-Lena Manns idrott, och företrädesvis då i fotboll eftersom det sparkas i gräs och torkas snor tillsammans med att tårarna rinner, där får barnen lära sig att livet inte är någon dans på rosor. Nej i livet, och i idrott, finns det vinster och förluster. Och detta har fotbollförbundet nu beslutat beröva barnen den tidiga upplevelsen av eftersom man tagit bort serietabeller för barn under 13 år. Anna-Lena Mann kanske har rätt. Eller så har hon fel. Det är svårt att veta vilken effekt det vi gör idag har imorgon.

Svenska Fotbollförbundet gjorde därför det enda rimliga i ett svårt läge. Man slutade tycka och fokuserade istället på vad som borde vara rätt om man baserar sina val på den forskning som finns inom området. Sen kompletterade man det med att fundera över hur nuläget ser ut. Det senare är ganska enkelt. Det spelas seriespel och jagas troféer, och så har gjorts i många herrans år (litet drygt 100 om man ska vara nogräknad). Ju längre tiden gått desto tidigare i åldrarna har den organiserade kampen inletts och därmed har allt fler barn fått uppleva en ”du är inte bra nog”, eller ”du är grymt bra”, kultur som obevekligen föds vare sig det är medvetet eller ej. Till detta nuläge kan också läggas fakta att antalet aktivitetstillfällen i fotboll, och i andra stora lagbollidrotter, bland barn- och unga under en längre tid sjunkit betänkligt. Jag tror därmed att fotbollförbundet tyckte det var läge att göra något.

Samma dag som Anna-Lena Manns krönika publicerades kom en annan nyhet på Gävleborgs Idrottsförbunds hemsida. Där berättas om en högskoleuppsats i vilken 346 idrottsledare från flera olika idrotter i Gävleborgs län, både män och kvinnor, intervjuats. Majoriteten av ledarna tycker att barn visst kan tävla, men att det kan ske utan seriespel och tabeller. Ledare uppfattar att föräldrar tycker det är viktigare med seriespel och tabeller än vad de uppfattar att barnen själva gör. Många av ledarna menar att barn kan hantera vinster och förluster i idrotten, medan vuxna ledare och föräldrar inte kan det lika bra. Det vet nog den som stått vid sidlinjen en kulen vårdag, och som knutit skor i halvlek.

Mann skriver ”Duktiga ungdomstränare söker sin motivation i hur individerna utvecklas mer än serietabeller och vunna matcher”. Precis. Så är det. Frågan är bara i vilken miljö denna ungdomstränare får möjligheten och inspirationen att utvecklas till att bli just duktig. Carol Dweck, professor vid Stanford, visade i sin forskning hur barn som tidigt uppmärksammades för sin talang eller sina resultat vid någon form av motgång undvek utmaningar eller svåra uppgifter. De tycktes också ge upp lättare och de valde att ljuga för sina kompisar om sina resultat. De som istället uppmärksammades för sina ansträngningar var mera öppna för utmaningar, kämpade på och trodde de kunde förbättra sig genom hårt arbete.

Rätt eller fel av fotbollförbundet? Ja, bara framtiden har svaret. Men nog tror jag mera på Carol Dweck än på Expressens krönikör.