”Farfar vad gjorde du sommaren 2016 då världen stod i brand? Åh kära barnbarn, vi letade efter Pokémonfigurer i telefonen!”

Få har väl missat Jonas Gardells tweet och Facebook uppdatering med anledning av det enorma genomslag Pokemon Go fått. I den lilla staden i Västernorrland där jag befinner mig syns människor, ofta i klunga, med varsin telefon förflytta sig från landmärke till pokestop och därmed befolka både stadspark och Storgata klart mer än en normal onsdagskväll i juli hade lyckats med utan detta spel. Sen går det förstås att diskutera om det är bra eller dåligt och om människor som nu med telefonens hjälp jagar fantasigubbar istället skulle engagerat sig i den brinnande världen om pokemon inte hade dragit fram som det gjort. Så vad är det som händer?

I den mindre digitala världen kallas Pokemon Go för orientering. För den som inte minns från skolidrotten är det en aktivitet som utförs med karta i hand (nu mobilen), där ett antal kontroller finns utmärkta (numera pokestops och pokemons). Utmaningen är att hitta kontrollerna (samla poäng) och ta sig vidare till en svårare bana (nästa nivå). Vid budkavlen tiomila samlas över 400 lag till tävling i dalaskogarna (”Pokemon Go night tour in Stockholm” på Gärdet den 22/7 har närmare 5000 anmälda på Facebook). Likheter med tidigare känd verksamhet går med andra ord att hitta. Ändå är det förmodligen olikheterna som gör att det är långt fler än de orienteringsintresserade som nu gör att Nintendos aktier skjuter i höjden. Och vad finns att lära? Hur många orienteringsföreningar kommer till hösten att bjuda in till Pokemon Go på sina träningar? Vilka andra idrotter går att utveckla med teknikens och digitaliseringens hjälp? Något säger mig att vi snart får veta…