Snart måste jag sluta skriva resereportage. Någon kommer inom kort att undra om jag inte har något annat att berätta. Och faktum är ju att det i den urbana världen är i mötet med människor som saker sker. Och gärna då människor vi inte vanligtvis stöter på. Med andra ord på resa I mitt fall går det nog att klarlägga att det händer mera spännande på ett flyg från Paris än på cykel över Skansbron, på väg till kontoret. Om jag inte ramlar och bryter armen förstås. Vilket har hänt.

Men, igår besökte jag fransk idrotts stolthet. Eller kanske den franska statens idrottsstolthet – INSEP. Här tränar och lever 730 aktiva från 27 olympiska specialidrottsförbund med ett enda mål i sikte – den gyllene medaljen. Förutsättningarna är de bästa tänkbara. Anläggningar byggda till specifikationer in perfecto och landets bästa att sporras mot. Ett idrottsmedicinskt center värdigt ett mindre svenskt sjukhus, inklusive egen tandläkare, och förstås coacher från världens alla hörn. Endast det bästa är gott nog. Ändå är det något som får mig att fundera och kanske till och med känna en tveksam eftersmak. Många av de aktiva är väldigt unga. Och statistiken säger att de allra flesta aldrig kommer i närheten av den där medaljen, oavsett valör. Att den potentiella belöningen har ett pris är allmänt känt. Huruvida att spendera sin ungdom på en träningsanläggning tämligen fjärran från annan distraktion är en förmån eller en uppoffring vet bara individen. Tyvärr kanske dock inte förrän efteråt.

Men så just när jag tänker dessa dystra tankar berättar den äldre damen i sätet bredvid om sitt tennisintresse, hur mycket hon spelar tennis och att hon av sina barn fått ett besök på Roland Garros i födelsedagspresent. Och då tänker jag att det är rätt läckert att idrotten även ger utrymme att odla ett sådant intresse. Och hon hade det riktigt bra menade hon, även om det regnade på French Open.