När Riksidrottsförbundet tillsammans med alla specialidrottsförbund började fundera på idrottens roll i samhället 2025 inleddes processen med en ganska rejäl omvärldsanalys. Ett känt trendspaningsföretag engagerades och snart hade man hittat nio trender som torde påverka oss alla i mer eller mindre utsträckning från nu och rakt in i framtiden. En av profetiorna bestod i att lekmannen härmed är dödförklarad. Ja, det är orsaken till att läkares numera kanske viktigaste uppgift är att svara på frågor om varför man gör si och inte så, eftersom den påläste patienten förmodligen har en egen bild av hur operationen borde genomföras. Eller skälet till varför butikskedjan Expert fick slå igen. Det är nämligen helt omöjligt att vara mer expert än den som sitter med ett problem då världens kunskap ligger öppen och tillgänglig på internet.

Sett till dessa exempel är det hur lätt som helst att se att den oinitierades frånfälle inte alls är en framtidsbild. I allra högsta grad är det redan verklighet. Ändå har jag på senaste tid mött två företeelser som får mig att inse att jag är helt ovärdig att ens andas samla luft som den riktige experten. Jag är helt enkelt så underlägsen en lekman kan bli. Det förstår jag då jag först lyssnar på Värvets (Kristoffer Triumfs) intervju med Sven-Bertil Taube. Vilket språk människan har! Och då menar jag inte Kristoffer utan S-B. Och för att strö ytterligare salt i mina egna sår nyttjar jag SVT play för att ta del av Horace och Livs resa i Europa. I’m not worthy! Nu handlar ju hela programmet om bildning och det jag ser är en hyllning till den sanna kompetensen. Och sen slår det mig – det kanske är just det som är tjusningen också med Mästarnas Mästare? Och med idrott över huvudtaget. Att i relation till riktig expertis är vi alla, och förblir, lekmän. Sven-Bertil, Horace och kanske Peter Forsberg – respekt!