Igår var jag på Sverigeresa. Göteborg på förmiddagen där träffpunkt Idrott, den stora mötesplatsen för idrott, kommun och stat beträffande en hel rad frågor, bland annat anläggning och evenemang gick av stapeln. Detta följt av Örebro Läns Idrottsförbunds årsmöte på kvällen. I Göteborg inledde idrottsministern på sitt sedvanligt inspirerande sätt med att sjunga idrottsrörelsens lov. Det gör han rätt i. Senare vidtog en paneldebatt som så ofta handlar om vad någon (annan) borde göra. Eller om vad ”vi gemensamt” ska klara i form av utmaningar. Därmed inte sagt att det inte sades mycket klokt. Helt klart var man överens om att idrottsrörelsen trots sin utbredning kan göra mer. Och det har man förstås också rätt i.

När jag så kommer till Örebro är det rakt in i verkligheten. Här sitter några av de som ska göra att något blir annorlunda än vad det tidigare varit. Och att den där puckeln i form av kurvan som visar deltagande i idrott flyttas från 11 år åtminstone något längre österut. Jag har 130 idrottsledare från olika idrotters specialdistriktsförbund framför mig och det är en otroligt inspirerande stund. För mig och jag hoppas för dem. När jag småningom rör mig hemåt i natten tänker jag att den där ”idrottsrörelsen” som ska ditten och datten. Den är kött och blod. Du, jag, våra barn, deras moster, hennes syster och min brors granne. Tänk om vi alla gjorde något – lockade en nyanländ, uppmuntrade en tonåring, tränade ett lag, startade en förening – då skulle vi ju faktiskt vara en folkrörelse. Och visst ja, det är ju det vi är!