Jag har tagit mig till Piteå och SM-veckan. Medan den stockholmska vintern blir allt grönare är det ingen tvekan om att kung Bore här har naturen i sitt grepp. På Lindbäcksstadion är det folkfest. Mössan fungerar som entrébiljett och den wokade palten storsäljer. På onsdagen efter Idrottsgalan skrev Johan Esk i DN om när svensk idrott är som bäst, då han dagen innan i Eriksdalsbadet skvalpat runt på banan bredvid Sara Sjöström. Johan borde ha åkt till Piteå.
Här är SM-byn lokaliserad till Pite Havsbad där draghundsportarna förlagts i bungalows så att även hundarna kan vara med. På frukosten äts det havregrynsgröt och till kvällsfikat går det åt filmjölk och mackor i stora lass då skidåkarna i föreningsdress laddar inför morgondagens stafett. När starten går är det Marcus Hellner som snart placerar Gällivare i täten och även om laget inte räcker ända fram är det så otroligt viktigt för de föreningsledare som kantar spåret med skidförbundets ryggsäck märkt ”framtidsbyggare” att han är här. För att inte tala om hemmaföreningens egen SM-drottning Charlotte Kalla. På lokalnyheterna hör jag om den unga tjejen på skidgymnasiet i Gällivare som äntligen står på samma startlinje som sin idol. Det är stort, större för henne än för Charlotte, och jag tänker att de idrotter som sett sina SM:s status mer eller mindre försvinna genom åren kanske ska tänka en gång till. Rätt använt är det faktiskt på samma gång både idrottslig propaganda och plantskola.
