På väg hem från en konferens om ”Elite Sport Policy” fångar tv-bilderna från CNN min uppmärksamhet. För en gångs skull är det inte det allvarliga världsläget, det nedskjutna ryska planet eller ens utmaningarna i form av flyktingströmmar det handlar om. Istället är det Zlatan som har ordet. Det är match ikväll. Hade arenan tagit 300 000 hade det ändå varit fullsatt menar Malmös store son. Så blickar han tillbaka på början av sin karriär. Alltid var det något som var fel. För kaxig, för ego, för slö och säkert en hel del annat. I alla fall så här i efterhand, enligt Zlatan själv. På flera håll har det ju också spekulerats djupt i hur det hade gått för Zlatan utan idrotten. Men, nu kommer han hem som världsstjärna och nog finns sting av revansch där i rösten. I elitidrott är det inte på något sätt en ovanlig motivation. ”Jag ska minsann visa dem.” Och i Zlatans fall har den onekligen räckt ganska långt.

Ikväll springer Zlatan in på stadion i Malmö med texten ”Je suis Paris” (jag är Paris) och nog är det starka intryck idrotten gör på flera håll. Tänker till exempel på Wembleys uppslutning i den franska nationalsången när England mötte Frankrike strax efter det fruktansvärda i Paris. Så kanske är det bara helt naturligt att Zlatan på CNN följs av Obamas tal till nationen om säkerhetsläget inför Thanksgiving-helgen. ”Make sport not war” tänker jag.