Härom kvällen njöt jag tablå-tv när den är som bäst. Faktum är att hela dagen nog var som en relik av en svunnen tid. Min vana trogen läste jag tidningen på morgonen. Pappersversionen alltså. Vid tv-programmen stannade jag upp och noterade att 21.55 skulle det gå en dokumentär om den sovjetiska krigsmaskinen från det kalla krigets dagar. Det vill säga den på is, det fruktade röda hockeylaget med CCCP på bröstet.

Lagom till utsatt tid bänkade jag mig med kvällsmacka och tillhörande dryck. Jag minns att det var så man gjorde förr. Dokumentären är en underbar resa i historien med namn som Krutov, Makarov, Larionov, Kasatonov med flera. Och Fetisov förstås. Alla slet dom för att visa världen den sovjetiska statens överlägsenhet. Anställda i landets tjänst (i militären) som de var.

När jag så småningom släcker lampan tänker jag att tiderna har förändrats. Eller så inte. Idag är det statliga satsningar på elitidrott i väst som är kusligt lika dåtidens östliga maskin. Heltidssupportade individer, i idrottens tjänst, med uppdrag att bärga olympiska medaljer. Vad är egentligen skillnaden? Kanske att Herb Brooks inte längre skulle kunna ringa presidenten och tala om en seger för ”our way of life”. På något sätt känns det där amerikanska collegelandslagets seger i Lake Placid som något som för alltid gått förlorat. Men, kanske kommer också den filmen hem till mig i tablå-tv snart…

*Thåström i CC Cowboys