Den här veckan har jag varit på rktig Sverigeturné. På västkusten diskuterades den skenande ohälsan i samhället samtidigt som ministern Gabriel Wikström i sitt tal konstaterade att hälsotrenden (det är hett med hälsa…) är global. De friska blir helt enkelt friskare medan de som lider av ohälsa mår allt sämre. Dagen efter åkte jag vidare till Gävle där Sveriges kommuners fritids- och kulturchefer hade sin årsstämma. Utmaningarna påminner – hur är man en attraktiv och kanske till och med interaktiv kommun som står i kontakt med ALLA sina invånare? Det vill säga även de som inte syns på fritidsgården eller organiserar sig i förening, vare sig det handlar om idrott, kultur eller något annat.

Från Gävle susade jag med tågets hjälp tillbaka söderut för ett stopp på den anrika institutionen GIH som sedan 1813 utbildat såväl förenings- som skolidrottens fanbärare. Här var det prisutdelning i en innovationstävling som gjorts möjlig tack vare pengar från Vinnova. Och tänk, tänker jag efter en stund, om alla tre dessa skilda företeelser fått ske i samma rum. Idéer föds ju ur ett upplevt behov av den som vågar tänka utanför rådande konvention. Hur ser den idrott ut som lockar de människor som idag inte fastnar i vad som finns att tillgå? Eller som går att genomföra på en alltmer begränsad yta där Sveriges befolkning i urbaniseringens tidevarv tycks vilja bosätta sig? Eller varför inte den idrott som på elitnivå lyckas kombinera verklighet med den digitala världen och därmed når en publik bredare än alla fotbolls-VM och olympiska/paralympiska spel tillsammans? Det enda jag vet om det är att jag inte vet…