Den sista visionen har uttalats från Almedalens scen av den sista partiledaren i raden. Minglen har stängt sina dörrar och till ljudet av ett grekiskt ”NEJ!” intar Sverige sin tillbakalutade sommarposition. Allt det som skulle vara klart inför är förhoppningsvis såväl signerat som förseglat och levererat. Sedan länge är det känt att Sverige har ett annat förhållningssätt till det där med semester än de flesta andra länder. Jag minns hur min far på 70-talet pratade om industrisemestern och hur Tyskland minsann inte alls gjorde som vi. När jag själv gjorde mina sex år i England var det i en miljö där två veckors ledigt i slutet av augusti sågs som en riktig långsemester. Svårt var det för dem att förstå att vår svenska klädleverantör stängde fyra veckor i juli. Självklart spred engelsmännen sina övriga veckor på andra delar av året och nådde i det stora hela en ganska lagom balans mellan arbete och ledighet. Med vårt klimat är det dock logiskt att vi gärna vill åt de där fina veckorna i juli.
I januari tillbringade jag några ofrivilliga dagar på sjukhus i Thailand. Lyckligtvis kunde jag fylla tv:n med sändningar från ”the Australian summer of sports” som förgyller kalendern i den delen av världen och på den delen av året. Formula 1, cricket, golf, tennis med mera och det idrottstokiga landet går man ur huse för att ta del av atmosfären. Litet funderar jag över vad det idrottsfrälsta Sverige levererar under vår semester? Tennis i Båstad, litet fotboll, en och annan ungdomsturnering och en hel del breddidrott förstås. För att inte tala om SM-veckan även om den likt Almedalsveckan nu är över. I övrigt tycks vi föredra annan verksamhet på vår semester. Och det finns väl något sunt i detta. Men kanske är det ljuset i vilket man ska se Putins två bombplan som nyss siktades strax öster om Gotland. Vi har annat för oss. Kom tillbaka i augusti!
