Nog är det lätt att minnas en gång…

De senaste dagarna har jag haft möjlighet att återstifta bekantskap med ett gammalt kärt minne. Tror att vi är många, födda på tidigt 70-tal eller innan, som minns Australian Open i tennis. Själv tänker jag på sena nätter, kaffe och hård ostmacka bredvid pappa i soffan och en förnimmelse av ett land där solen ständigt tycktes skina. Människor med målade ansikten och galna peruker hade ruskigt kul på läktaren. Sedan dess har tennisens plats i mitt medvetande minskat betydligt och det är därför kul att upptäcka att Australian Open faktiskt är större än någonsin. Gräset är sedan länge utbytt, arenan inte längre ny men ändå en annan än på 80-talet, och publiksiffrorna imponerande. Melbourne sätter stolthet i att vara idrottsstad och med tennisen tillsammans med Australian GP, Formula 1, i mars är man något av centralort i ”the Australian Summer of Sport” där utöver dessa evenemang cricket, golf, segling, cykel har invånarnas uppmärksamhet mellan december och mars.

En snabb titt tillbaka i arkiven av Australian Open gör det lätt att förstå varför mina minnen är så ljusa. 1983 vann Mats Wilander som förste svensk och sedan är det mycket blågult i resultatlistan. 1984 var det Wilander igen som lyfte pokalen och 1985 fick han stryk av Stefan Edberg i finalen. 1986 spelades ingen turnering eftersom den flyttades från december till januari 1987. Och då stod Edberg där igen som vinnare. Och 1988 var det dags för Wilander en gång till. Fem turneringar i rad alltså med Wilander och Edberg som segrare. Lägger man till de Davis Cup matcher som Sverige dominerade och förstås alla andra turneringar med svenska segrare är det makalöst hur framgångsrik svensk tennis var. Världen ser onekligen annorlunda ut idag.

Åter till nutidens Australian Open är det en omfattande uppsättning matcher och klasser som ska hinnas med. Damer och herrar så klart, både singel och dubbel, mixad dubbel, juniorklasser för flickor och pojkar, också med både singel och dubbel. Och rullstol både ”open” och så kallad Quad (för de med särskild klassificering) OCH ”Legends’ doubles” för damer och herrar. Där är de; Wilander i par med Tomas Enqvist, Björkman och Johansson, Pat Cash, Leconte, Invanisevic, Navratilova, Davenport med flera. Så, till Melbourne i januari åker alltså dessa legender och också världens alla (nja, inte alla förstås men de som finns högst på rankingen) hoppfulla racketsvingare under 18 år. Jag skulle gissa att den hårdast satsande junioren inte ligger långt efter toppspelarna i antalet airmiles på ett år.

Det är nu jag tänker som Kjell Enhager brukar säga: ”Jag vet att det inte är möjligt, men om det vore möjligt – hur skulle du vilja göra istället?”. Ja, tänk om det inte spelade någon roll vem som vann Grand Slam för 18-åringarna. Tänk om åldrar kunde blandas och tänk om de svenska legenderna kunde spela med/mot Sveriges hoppfulla, och helst då i Växjö, Båstad, Stockholm, Gävle och var det nu kan vara så att de unga får en chans att utveckla det som verkligen behövs? Och då utan att det kostar en halv förmögenhet. Men det finns förstås alltför många skäl till att alla hellre åker till Melbourne…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.