Kategorier
Elitidrottsutveckling En ny syn på träning och tävling Idrottens roll i samhället Kommunikation Tider som flytt

Nog är det lätt att minnas en gång…

De senaste dagarna har jag haft möjlighet att återstifta bekantskap med ett gammalt kärt minne. Tror att vi är många, födda på tidigt 70-tal eller innan, som minns Australian Open i tennis. Själv tänker jag på sena nätter, kaffe och hård ostmacka bredvid pappa i soffan och en förnimmelse av ett land där solen ständigt tycktes skina. Människor med målade ansikten och galna peruker hade ruskigt kul på läktaren. Sedan dess har tennisens plats i mitt medvetande minskat betydligt och det är därför kul att upptäcka att Australian Open faktiskt är större än någonsin. Gräset är sedan länge utbytt, arenan inte längre ny men ändå en annan än på 80-talet, och publiksiffrorna imponerande. Melbourne sätter stolthet i att vara idrottsstad och med tennisen tillsammans med Australian GP, Formula 1, i mars är man något av centralort i ”the Australian Summer of Sport” där utöver dessa evenemang cricket, golf, segling, cykel har invånarnas uppmärksamhet mellan december och mars.

En snabb titt tillbaka i arkiven av Australian Open gör det lätt att förstå varför mina minnen är så ljusa. 1983 vann Mats Wilander som förste svensk och sedan är det mycket blågult i resultatlistan. 1984 var det Wilander igen som lyfte pokalen och 1985 fick han stryk av Stefan Edberg i finalen. 1986 spelades ingen turnering eftersom den flyttades från december till januari 1987. Och då stod Edberg där igen som vinnare. Och 1988 var det dags för Wilander en gång till. Fem turneringar i rad alltså med Wilander och Edberg som segrare. Lägger man till de Davis Cup matcher som Sverige dominerade och förstås alla andra turneringar med svenska segrare är det makalöst hur framgångsrik svensk tennis var. Världen ser onekligen annorlunda ut idag.

Åter till nutidens Australian Open är det en omfattande uppsättning matcher och klasser som ska hinnas med. Damer och herrar så klart, både singel och dubbel, mixad dubbel, juniorklasser för flickor och pojkar, också med både singel och dubbel. Och rullstol både ”open” och så kallad Quad (för de med särskild klassificering) OCH ”Legends’ doubles” för damer och herrar. Där är de; Wilander i par med Tomas Enqvist, Björkman och Johansson, Pat Cash, Leconte, Invanisevic, Navratilova, Davenport med flera. Så, till Melbourne i januari åker alltså dessa legender och också världens alla (nja, inte alla förstås men de som finns högst på rankingen) hoppfulla racketsvingare under 18 år. Jag skulle gissa att den hårdast satsande junioren inte ligger långt efter toppspelarna i antalet airmiles på ett år.

Det är nu jag tänker som Kjell Enhager brukar säga: ”Jag vet att det inte är möjligt, men om det vore möjligt – hur skulle du vilja göra istället?”. Ja, tänk om det inte spelade någon roll vem som vann Grand Slam för 18-åringarna. Tänk om åldrar kunde blandas och tänk om de svenska legenderna kunde spela med/mot Sveriges hoppfulla, och helst då i Växjö, Båstad, Stockholm, Gävle och var det nu kan vara så att de unga får en chans att utveckla det som verkligen behövs? Och då utan att det kostar en halv förmögenhet. Men det finns förstås alltför många skäl till att alla hellre åker till Melbourne…

Kategorier
Digital innovation En modern förening

Förändra med tiden eller förändra tiden. Är det frågan? Eller svaret? Eller både ock…

I det dubbla och fullmatade julnumret av The Economist finns en artikel som behandlar ”The future of golf” där man noterat att golfs tidigare stadigt uppåtgående kurva nu tycks ha vänt nedåt i alla världsdelar. Möjligen Kina undantaget där spelet och banorna tidigare varit både förbjudna och olagliga. Den affärsdrivna delen av golf gör nu naturligtvis allt för att hitta nya sätt att möta denna nedgång. Varianter av golf dyker upp och enligt tidningen tycks upphottade versioner som Top Golf locka även i dagens uppskruvade tempo. Golf är ju som bekant inget man klämmer in på en kafferast. Top Golf är golfs eget ”10 pin” bowling där man på en drivingrange-liknande anläggning slår mot mål och får poäng beroende på hur nära bollen landar. Frågan är ju om det är golf. Och om det ökar intresset för golf. Kanske är det inte det som är syftet.

Men, om man utgår från att golf är något som sker på rent ideologiska grunder, baserat på en uppsättning värderingar och principer som en större grupp människor fattat tycke för – hur mycket kan man då förändra för att anpassa till tidens krav, och ändå fortsätta vara det man är? Just den frågan borde vara central i allt så kallat förändringsarbete vare sig det handlar om idrott, politik eller något annat. Och ja, det går ju förstås att också bestämma att man ska bli något annat än vad man just nu är. Men det är nog bra att i så fall vara klar över vad…